Hans Sundström: Opera och film noir
Höstens operahändelse i Helsingfors kan man kalla den återuppståndna Die tote Stadt som hade premiär hos oss senhösten 2010. Återuppstått har ju också operans kompositör Erich Wolfgang Korngold (1897–1957), Wiens "Wunderkind" som historiens hotfulla vindar förde till Hollywood och en karriär i filmmusikens tjänst. I Hollywood hade han verkat redan före Österrikes "Anschluss" då vännen Max Reinhardt inbjöd honom till filmstaden för att arrangera Mendelssohns musik till den festliga Hollywoodversionen av En midsommarnattsdröm (1935). Senare brukade Korngold säga att "vi kände oss alltid som wienare, det var Hitler som gjorde oss till judar".
Korngold erhöll en Oscar för sin musik till Robin Hoods äventyr (1938). Men inför operabesöket friskade jag upp minnet genom att titta (och lyssna) på Ringar på vattnet (Kings Row, 1942), Sam Woods märkligt mörka och morbida småstadsskildring. Den har gått till historien som en av Ronald Reagans främsta filmer och från den hämtade han titeln till sin självbiografi Where's the Rest of Me? Det är orden han yttrar då han vaknar efter att en sadistisk läkare amputerat hans ena ben.
I Ringar på vattnet finns ondska, svek och förslagenhet men ändå i förening med livskraftig och optimistisk ungdomlig vitalitet. Den kan inte direkt hänföras till kategorin "film noir" som höll på att erövra Hollywood. Korngolds enda bidrag till genren är väl Deception (1946) med Bette Davis. Ändå var det till dessa besatthetens domäner som tankarna gick då man tog del av Die tote Stadt som på ett fascinerande sätt förebådar tvångsföreställningar som slog ut i blom under Hollywoods mörka år.
Pauls i operan nästan nekrofila förhållande till den avlidna älskade hustrun Marie, som han dyrkar i ett minnenas tempel, genomsyrar även hans möte med Marietta. En fetischistisk fixering väldigt lik den vi mötte 38 år senare i Hitchcocks Vertigo (1958) där Scottie (James Stewart) maniskt försöker återskapa idealbilden Madeleine då han stött på surrogatet Judy. Vertigos franska originaldeckare hette mycket riktigt D'entre les morts.
Mycket av det som odlades i Hollywoods svarta film var i själva verket vardagsvara i den hemsökta tyska stumfilmen med död, dubbelgångare, demoner och drömmar. Ur kvinnligt perspektiv är Die tote Stadt dessutom lite Rebecca, Daphne du Mauriers roman och Hitchcocks första amerikanska film 1940, där den döda hustrun dominerar det hus dit hennes efterträdare anlänt.
Opera är inte realistisk filmkonst men den suggestiva dekorlösningen med Brygge som "död stad" frammanar samma atmosfär som San Francisco i Vertigo, "dessa fickor av tystnad och ödslighet" (Robin Wood). På tal om musiken i Vertigo fick Korngold som känt en förnämlig efterföljare i Bernard Herrmann.