Erik Kruskopf: Konstnärer som ”nationalskatt”?
När en stor dagstidning utlyser en omröstning om vem eller vilka bland våra nutida och levande kulturpersonligheter som kunde anses berättigade till etiketten ”nationalskatt”, är det slående att bildkonsten bland de drygt femtiotal inledningsvis föreslagna endast representeras av Miina Äkkijyrkkä, som finns med i egenskap av kovän och ”fenomen”.
På ett sätt är det förstås begripligt: skådespelare, sångare och även författare för att inte tala om sportstjärnor eller tv-artister syns i offentligheten på ett alldeles annat sätt än bildkonstnärer. Statistik över personer synliga exempelvis i eftermiddags- eller veckopress skulle antagligen ge ett motsvarande resultat: sällan eller aldrig en bildkonstnär.
För att alls ha en chans borde vederbörande förstås vara eller åtminstone ha varit synlig i offentligheten på ett tillräckligt mångsidigt sätt, och tillräckligt länge, för att namnet skulle ha hunnit något så när etsa sig in i minnet åtminstone hos en allmänkulturellt intresserad allmänhet.
Går vi ett halvsekel tillbaka skulle det vara betydligt lättare: här finns ju några självklara ikoner. Men också i det avseendet är nog urvalet ganska begränsat och avståndet till andra kulturgrenar avsevärt.
Förr var läget ett annat: i århundraden då bilder förekom i mycket begränsad mängd i vardagens värld, kunde en Michelangelo eller Tizian eller Goya växa till en gestalt som rent av präglat en hel tidsålder. Av de tidernas skådespelare eller sångare har knappt en enda fått sitt namn i historiens annaler.
Kanske det säger en del om dagsläget att just denna mest som bråkmakare kända bildkonstnär fått rum i den möjligen rätt slumpartat framkastade listan. Var finns till exempel Rafael Wardi, Outi Heiskanen, Eija-Liisa Ahtila? Eller en trappa ner Ulla Rantanen, Hannu Väisänen, Kuutti Lavonen, Pekka Jylhä? För att nu nämna några namn som spontant dyker upp i minnet.
Ändå har en hel del gjorts för att ge också bildkonsten en synlighet i offentligheten genom instiftandet av olika slag av pris och andra utmärkelser. Det mest kännbara är Niemistö-stiftelsens Fennicapris, vars instiftare dessutom visat en ovanlig vidsyn genom att vissa år vidga sin sfär av pristagarkandidater också utanför de nationella gränserna. Men till skillnad från andra konstgrenar ser det ut som om bildkonsten medvetet skulle vända den stora allmänheten ryggen, vilket årets pristagare, dansken Jeppe Hein, nu utställd på Amosmuseet, med stor tydlighet demonstrerar.
Är det helt enkelt så att bildkonsten kört in på ett socialfilosofiskt sidospår, där konceptuella experiment kring visuella upplevelse- alternativ ersatt möjligheten att emotionellt och intellektuellt fömedla ett budskap framställt som bild? Eller är det så att bilden, till skillnad från både det talade och det skrivna ordet, som en drunknande i dagens bildöverflöd har mist sin förmåga att förmedla stora upplevelser och djupa tankar?
Men detta är ju bara en inspirationslista i samband med inbjudan till omröstning. Vad folkets röst blir får vi veta den 8 december.
Skribenten är konstkritiker.