Spiralen snurrar på
Marx, Engels och deras föregångare Hegel hade rätt. Samhällsutvecklingen går i spiral, den återupprepar de redan genomgångna stadierna. Så är fallet med den ryska kulturen.
För hundra år sedan vandaliserades Ilja Repins målning "Ivan den Förskräcklige mördar sin son" av en religiös fanatiker i Moskva. I dag kräver en stor grupp ”kristna patrioter” att verket ska avlägsnas från Tretjakovgalleriet: det ”sårar fosterländska känslor” och framställer Rysslands historia i felaktig dager. Kampanjens eldsjäl är krösusen Vasilij Bojko-Velikij vars affärsintressen innefattar mejeriprodukter och kärnkraftverk.
I likhet med miljoner ryssar är jag uppvuxen med denna målning – en av konsthistoriens mest fasansfulla. Den väcker starkare känslor hos tittaren än Goyas skräcksyn "Saturnus slukar en av sina söner".
Som barn tyckte jag att det var märkligt att Repins tavla inte var förbjuden: några blodiga våldsskildringar existerade inte hos oss på den tiden.
Som vuxen suckar jag uppgivet när jag följer med debatten kring målningen. Förra året lobbade ”petersburgska kosacker” understödda av de ultraortodoxa för förbud mot pjäsen "Lolita" baserad på Nabokovs roman, en enmansföreställning som gjordes av en fullt påklädd skådespelare. I år ville samma kretsar förbjuda musikalen "Jesus Christ Superstar". Första gången den sattes upp i Sovjetunionen var år 1990. Tidigare hade den varit förbjuden som religiös propaganda. Idag ”sårar den de troendes känslor”.
Listan över censurkrav mot diverse konstföreteelser kan göras lång. Eremitagets direktör Michail Piotrovskij fick det minsann inte lätt när han ställde ut bröderna Chapmans infernaliska landskap i hjärtat av S:t Petersburg. Och så vet vi hur det gick för Pussy Riot.
Alla dessa pusselbitar bildar ett mönster. Med i bilden finns även idrotten. Nyligen uttalade överhuvudet i Moskvas kyrkliga råd sig om den ryske boxarens Alexander Povetkins förlust mot ukrainaren Vladimir Klitjko: ryssens fiasko berodde på att han hade tatuerat några fornnodiska runor (hedniska symboler) på sin kropp.
Ett vinddrag släckte OS-facklan som bars av den forne sovjetiske idrottsmästaren Sjarasj Karapetian genom Moskva – och så var det mediala drevet igång. Ett dåligt omen, vi kommer säkert att förlora OS ... De skrockfulla rösterna sekunderades av de ultraortodoxa som ”bett till Gud för att den hedniska facklan aldrig skulle nå vår stad”.
Tanken om Repins målning lämnar inte mig. Snart är också Pusjkin illa ute. I hans skådespel "Boris Godunov" (som Musorgskijs opera bygger på) låter tsar Boris mörda en ung tronarvinge. Att Pusjkin nämner denna detalj kanske sårar någons fosterländska känslor.
”Kan man likställa Pussy Riot med Repin?” frågar en intervjuare de ultraortodoxas ideolog Bojko-Velikij. ”Repin var tuffare!” svarar han.
Oset från rökelsekaren och den slocknande OS-facklan sprids över hela landet. Via medierna, socialnätverken, bloggarna. Så skapas rökridåer som precis som år 1913 distraherar folk från riktiga problem.