Ronja Boije: Goda svenska män
Ronja Boije får en insikt av svenska män som är mer medvetet feministiska än vad hon själv är.
Vissa formuleringar bär man med sig mycket längre än vad upphovsmannen från början kanske tänkt sig. För några år sedan skrev filmkritikern Sara Ehnholm Hielm på denna kolumnplats om filmen Svinalängorna och konstaterade att trots att huvudrollsinnehavaren, sverigefinska Leena, kämpat sig igenom en barndom präglad av alkoholism och våld så hade livet gett henne "det finaste möjliga: en god svensk man". Frågan om goda svenska män är det finaste det svenska samhället har att erbjuda har jag burit med mig sedan jag för två år sedan flyttade till Stockholm.
För några veckor sedan hittade jag just en sådan god svensk man stående vid min bokhylla. Han frågade om han fick låna något och jag gav honom ett par förslag varpå han artigt avvisade alla mina idéer med att "de alla är manliga författare och just nu har jag en snubbfri månad". Snubbfri månad visade sig innebära att min kompis Nathanael enbart konsumerade kultur av kvinnliga upphovsmän i ett par veckors tid. En månad helt fylld av kvinnliga artister, kvinnliga författare och kvinnliga regissörer. Efter en månad tänkte han utvärdera projektet och se hur hans kulturkonsumtion påverkat honom och avgöra om han skulle fortsätta sin privata kvotering.
Ja, en del av de där goda svenska männen har för vana att göra just det där, alltså att tjusa en genom att vara mer medvetet feministiska än vad man själv är. För omedveten eller snarare naiv var just vad jag var. Liksom de flesta andra hade jag valt invånarna i min bokhylla enligt principen "det som är bra" och bara råkat hamna i en fördelning på 35 procent kvinnliga författare och 65 procent manliga. Samma mönster hittade jag när kikade på de 25 mest spelade låtarna i min musikspelare: 7 stycken var av kvinnliga artister. Och om kulturvalen ser ut så här för någon som i alla fall inbillar sig att hon är medveten, vill jag inte tänka på hur en manlig bokhylla ser ut.
Men är verkligen ojämställdheten i din bokhylla ett problem? frågade kollegan när jag redovisade den chockerande statistiken över lunch. Nej, det främsta problemet ligger kanske inte i skevheten i urvalet. Visst finns det specifikt kvinnliga och manliga erfarenheter som man missar om man enbart konsumerar kultur av det ena könet, men det största problemet var nog ändå att jag över huvud taget inte slagits av vad jag egentligen konsumerade. Jag hade gått omkring och trott att min kulturkonsumtion var ganska jämn när den de facto var fullständigt snedvriden. I mitt huvud hade en tredjedel kvinnor förvandlats till hälften och två tredjedelar män tolkades som dryga 50 procent. En förklaring till att jämställdheten på många sätt stampar på samma ställe i dag är antagligen att fler än jag är dåliga på genusmatematik. När det väl är 7 kvinnliga artister som kvalat in i ett urval på 25 tänker man att saken är biff. Det är då det gäller att sluta lita på magkänslan och räkna efter i stället.
Den senaste tiden har jag följt Nathanaels exempel och jag har aktivt försökt välja kvinnliga upphovsmän. Och det har lett mig på fantastiska villovägar och till kultur jag aldrig hade hittat om jag fortsatt följa mina upptrampade stigar. För genom kvotering tvingas man tänka ett varv till och fundera över sina egna urvalskriterier. Och för att svara på frågan: ja, en av de finaste sakerna med det svenska samhället är att det kan vara just en man som får en att inse det.
Ronja Boije arbetar som strategikonsult i Stockholm