Hans Sundström: Några ord om kärlek
Häromveckan behandlade temakvällen på Yle Teema den romantiska komedin. Långfilmen som kompletterade dokumentärinslaget var Rob Reiners När Harry mötte Sally (1989) som anses ha gett ny fart åt genren efter att den en tid legat i träda. Redan följande år kom Pretty Woman och småningom Sleepless in Seattle och många andra.
När Harry mötte Sally har prisats för manusförfattaren Nora Ephrons smarta och frispråkiga dialog och för den uppenbara kemin mellan Meg Ryan och Billy Crystal även om det hinner gå rejält över tio år innan det slutligen tar eld mellan dem. Pro forma tycks de båda huvudpersonerna jobba, men arbetet väger verkligen lätt mot den problematik som kretsar kring kärlek, sex och samliv. Från början till slut, nästan monomaniskt, ältas detta ämne som överskuggar allt annat.
Är det då inte just detta som en romantisk komedi ska handla om? Eller för att tala med den unga flickan i Giuseppe Tornatores Stjärnornas man (1995) som säger att hon tycker om "filmer där man pussas och får varann till slut". Men det är att förenkla saken och pekar egentligen på genrens deklination. Kärleken må vara den romantiska komedins mål men behöver inte vara vägen.
Vägen var definitivt det väsentliga i en av genrens klassiker som Frank Capras Det hände en natt (1934) som kommenterar klasser och beger sig på en odyssé i depressionens Amerika. I själva verket är Clark Gables journalist på fallrepet i första hand ute efter en sensationell story med Claudette Colberts miljonärsdotter på rymmen. Och regissören Capra och manusförfattaren Robert Riskin drar sig inte för att distrahera åskådaren och växla in på vägar utanför den romantiska komedins huvudstråk. Vad som följer är en upptäcktsresa till provinsens, motellens och busstationernas Amerika. En av filmens höjdpunkter är i själva verket bussresan och parets samhörighetskänsla med "folket" som utmynnar i allsången "The daring young man on the flying trapeze". Mycket hinner hända innan "Jerikos murar" mellan de två sängarna på motellet rasar.
Många anser att William Wylers Prinsessa på vift (1953) är 50-talets oöverträffade romantiska komedi. Men inte heller här ältas kärleken som egentligen bara framstår som en antydd (och omöjlig) verklighet. Egentligen påminner Gregory Pecks journalist en hel del om Gable i Det hände en natt. Också han och hans fotografkompis har ett scoop i tankarna när de i Romkvällen strålar samman med Audrey Hepburns prinsessa.
Det finns otaliga exempel på filmer om mörk kärlek som begär och besatthet. Men dagens romantiska komedier tycks ha glömt bort de kreativa kring- och omvägarna som man tror att man kan kompensera med en rättfram frispråkighet.
Skribenten är filmredaktör.