Philip Teir: Möt författaren
I dag börjar bokmässan i Helsingfors, men de senaste dagarna har Philip Teir själv befunnit sig i ett dragigt och blött Manchester, bland trötta tegelstenshus, sadistiska lärare och tonåringar med grumliga framtidsdrömmar.
Jag läser popsångaren Morrisseys färska självbiografi, som många väntat länge på och som slutligen släpptes i tordags. Boken åkte snabbt upp på första plats på Sunday Times bästsäljarlista, vilket avslöjar att Morrisseys liv inte är en angelägenhet endast för en handfull popkonnässörer som vill kartlägga allt som gäller bandet The Smiths. I själva verket handlar det om en artist vars musik varit ett soundtrack för generationer av britter, en popsångare som mitt under Thatcher-eran blev sin tids Oscar Wilde.
Morrissey har följdriktigt krävt att hans bok ska ingå i Penguins klassikerserie, som i normala fall vigs åt namn som Virginia Woolf och just Wilde. Ingen kan påstå att han saknar konstnärligt självförtroende.
Samtidigt är det inte särskilt förvånande, eftersom den typen av gester utmärker Morrisseys karriär. Om livet är en räcka av besvikelser finns det inget bättre motgift än att slå tillbaka. Morrissey visste tidigt att han inte kunde nöja sig med att stå i publiken och titta på. Han skulle själv stå på scen en dag, likt de schlagersångare han beundrat i sitt pojkrum.
Beskrivningarna av barndomens Manchester är skrivna på en prosa som är så glåmigt mättad att det skulle passa i en Monty Python-sketch. Morrissey är också väldigt förtjust – kanske lite för förtjust – i ordlekar och alliterationer.
Men när han så småningom kommer i gång är det som att kliva in i en värld som är lite större, lite mer skimrande än den värld vi känner till, och jag får samma känsla som när jag läste Patti Smiths biografi häromåret. Inte minst de avsnitt som handlar om när den unga, okyssta Morrissey upptäcker rockmusiken, är strålande. Hans beskrivning av New York Dolls är briljant musikjournalistik: ”Jerry Nolan på framsidan av Dolls debutalbum är den första kvinnan som jag föll för”, skriver han om det hårt sminkade och dödsföraktande punkbandet. Morrissey argumenterar skickligt för att höga klackar och läppstift är det absolut mest maskulina som en man kan ägna sig åt, men skriver också fint om hur rockmusiken faktiskt gjorde att konsten tog stora kliv framåt. Iggy Pop, Lou Reed och Patti Smith kallar han för våra egna ”Goethe, Gide och Gertrude Stein”.
Det är svårt att säga vad Morrissey tycker om bokmässor, men en av hans låtar ger kanske en antydan. ”Reader meet author” handlar om besvikelsen som man kan känna när det visar sig att en beundrad författare är precis lika vilsen i livet som man själv är. Men å andra sidan: det behövs ju författare för att sätta ord på den vilsenheten. Få gör det lika bra som Morrissey.
Philip Teir är kulturchef.