Munros mindfulness
"Bilden av Munros böcker som oförargligt puttriga är helt felaktig", skriver Philip Teir.
När en författare får Nobelpriset i litteratur hör det till den mediala dramaturgin att det inom 24 timmar formuleras invändningar. Det kallas backlash. Mario Vargas Llosa ansågs vara gubbig, Mo Yan var helt enkelt fel kines – inte tillräckligt regimkritisk – och Elfriede Jelinek var så usel att ledamoten Knut Ahnlund trädde ur Akademien (han kallade hennes böcker för ”ett pratflöde där tillfälliga infall broderas ut tio eller hundra sidor utan att någonting blir sagt”). Man skulle tycka att det vore svårt att säga ett ont ord om en 82-årig, oförarglig dam från Kanada men naturligtvis uppstod en viss backlash även kring årets Nobelpristagare.
Framför allt var det just detta med det oförargliga.
”I värsta fall tror jag nämligen att Alice Munros böcker kan placeras in i livsstilsfacket, som en form av litteratur som ska avnjutas, begrundas, förundra etc etc – men som lämnar förvånansvärt få spår efter sig. Och i detta riskerar hon att bli en sorts finkulturell mindfulnessförfattare”, skrev till exempel Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad, i en text som i övrigt var mycket uppskattande när det gällde Munros böcker.
Jesper Weithz var inne på ett liknande resonemang i Flamman:
”Men hennes litteratur – och här kommer paradoxen – är kontrollerad och korrekt, den behandlar sådant som anses universellt men inte nödvändigtvis är det, samt är aningen tråkig och omodern. Som medelklassen”.
Alice Munro som medelklassens behagliga fredagsvin? En litterär accessoar? Ja, det är förstås ett sätt att vända på det: folk njuter lite för mycket av hennes böcker, och därför är hon suspekt! Det är egentligen inget fel på författaren i sig utan på hennes läsare. Plötsligt framstår en bild av Alice Munro som nobelprisets motsvarighet till Paolo Coelho: litteraturens egen fuktighetskräm.
Problemet är bara att bilden av Munros böcker som oförargligt puttriga är helt felaktig. Hon utforskar gärna det fula och nedriga och skamliga hos människor. Ofta närmar hon sig tragedins bråddjup. Jag tänker på öppningsnovellen i För mycket lycka, om en man som mördar sina barn, eller den mästerliga Utbrott, som inleds så här: ”De två personerna som dog var några och sexti” – för att sedan beskriva ett självmord – eller ”Miles City, Montana”: ”Min far kom gående över fältet bärande på pojken som hade drunknat”.
Visst händer det att Munro har mindre lysande stunder – en viss sömnighet uppstår ibland – men ska vi nu ändå vara glada över att det blev en sällsynt inkännande kvinnoskildrare? Redan det är subversivt i nobelsammanhang.