Mats Liljeroos: Skivindustrins skamliga död
Notoriskt provokative musikskribenten Norman Lebrechts polemiska skrift Maestros, Masterpieces and Madness: The Secret Life and Shameful Death of the Classical Record Industry (2007) presenterar i ett nötskal den klassiska skivindustrin från det kommersiella genombrottet med Enrico Caruso 1902 till dagens fria fall.
Branschen och dess moguler får, efter att idealismen gett vika för snöd kommersialism och infam manipulation, rafflande thrillermanus att framstå som fantasilösa skrivbordsprodukter. Intrigerna är stundtals snudd på surrealistiska, vinningslystnaden besinningslös och inte sällan ter sig de musikaliska produkterna och deras konstnärliga värde som rena bisaker.
Och skivbolagspamparna är ingalunda de enda bovarna i dramat. Lebrecht påvisar även hur många internationella toppdirigenter och -solister, med favorithatobjektet Herbert von Karajan i spetsen, utövar en makt- och penningpolitik som sällan har något med musik att göra.
Efter den mer rörliga tidiga marknaden blir det med tiden i allt högre grad kvartetten Decca, EMI, DG och Philips, som i sällskap av sentillkomna trojanska hästen Sony styr och ställer i den klassiska skivbusinessens stormöga för, som det verkar, all framtid. Mycket visar sig dock vara luftslott och illusion.
Försäljningssiffrorna kom, med undantag för utpräglat kommersiella projekt typ Tre tenorer, efterhand att hamna i populärmusikens slagskugga och det är ett ovedersägligt faktum att den klassiska musiken överlag, såväl live som på skiva, under det senaste halvseklet varit en mer eller mindre marginell företeelse.
Den, enligt Lebrecht, definitiva dödsstöten kom i form av en drastiskt ökad tillgänglighet på internet i kombination med mer avancerade kopierings- och nedladdningsmöjligheter. Detta dock först efter att industrin redan grävt sin egen grav genom eskalerande överproduktion och korporativism samt, intressant nog, den gängse publikens alienation visavi samtidsmusiken.
Vi talar alltså om det första massmediet, som två decennier före radion introducerade den tidigare så exklusiva musiken som en oumbärlig del av vardagslivet. Och nu är allt förbi. Så löd i alla fall Lebrechts domedagsprofetia, som lyckligtvis visade sig vara såväl tendentiös som överdrivet pessimistisk.
Lebrecht sätter fingret på många sjuka punkter men underskattar både de små bolagen, som efter giganternas kollaps fått allt större synlighet – Hyperion och Chandos förbigås flyktigt, Ondine är ett ”cottage label”, BIS nämns inte alls och Naxos, som erbjuder en bred repertoar till överkomligt pris, har han föga till övers för – och de liveinspelningar som även topporkestrarna i dag ger ut i egen regi.
Det finns även många andra tecken i skyn på att Lebrecht, som jag hade nöjet sitta bredvid i samband med Musikhusinvigningen, inte blir sannspådd. Den hybrisdrabbade skivindustrin, inte bara den klassiska, genomgår en hälsosam skinnömsning och kommer att överleva, om än utifrån andra premisser. Fast det lät jag, finkänsligt nog, bli att berätta för honom.
Skribenten är musikkritiker.