Philip Teir: Tid att gräva
"Även om Konstsamfundets stadgar inte kräver att papperstidningen upprätthålls så är själva ordet 'kultur' tydligt inbakat i uppdraget. Det finns få saker som är lika kulturbärande som språket", skriver Philip Teir.
När Dagens Nyheters journalist Niklas Orrenius avslöjade att den skånska polisen upprätthåller register över romer – även barn – var det samtidigt en del av mig som tänkte: vilka liknande rättshaverier har vi på nära håll? Och vem ska avslöja dem?
Nyheten om romregistret var ett prov på vad en journalist kan åstadkomma om han eller hon får göra sitt jobb. Men naturligtvis också ett prov på en särskild drivkraft: Orrenius har sedan länge haft minoritetsfrågor och Malmö som specialområde, och har därför också byggt upp ett kunnande som väldigt få andra har.
En svensk journalistbekant sa till mig på årets bokmässa i Göteborg att han också skulle kunna göra samma sak. Om han bara fick tid. Kommentaren var delvis ironiskt menad, men visst kan man känna igen den kollegiala avundsjukan: varför finns det så lite tid att fokusera på själva innehållet?
Den senaste tiden har Hbl:s prenumeranter kunnat läsa om tidningskrisen och de utmaningar som bland annat Hbl står inför. Författaren Merete Mazzarella har i en blogg på Schildts & Söderströms hemsida gått i polemik mot bland annat KSF Medias vd Henrik Johansson och Konstsamfundets vd Kaj-Gustaf Bergh.
Bergh svarade i Studio Hbl och grundkontentan var att inga pengar i världen kommer att rädda papperstidningen. Annonserna minskar i rasande takt, liksom läsarna. Bergh jämförde papperstidningen med sladdtelefonen och talade sig i stället varm för de digitala möjligheterna.
Visst. Men då tänker jag åter på romregistret i Skåne. Finns det något sätt man kan garantera att det även i framtiden finns finlandssvenska journalister som – utanför Yle – kan göra grävjobb i stil med Orrenius avslöjande? Det här handlar om det demokratiska uppdraget, och kanske mera om redaktionskultur än om pengar. Men den rätta redaktionskulturen kommer inte att födas i ett klimat där journalister förväntas omskola sig till tekniska innovatörer.
Även om Konstsamfundets stadgar inte kräver att papperstidningen upprätthålls så är själva ordet ”kultur” tydligt inbakat i uppdraget. Det finns få saker som är lika kulturbärande som språket. Och nu talar jag inte om språket som en rad åsikter radade på varandra i sociala medier. Utan om kvalificerade, betalda texter, av yrkesjournalister.
Om problemet är att unga människor inte läser tidningen så kan lösningen inte vara att man slutar göra journalistik. Det är som att sluta trycka böcker bara för att pojkar inte läser dem. I stället säger man: lär dem läsa! För poängen är ju att just läsning ingår i detta att vara en del av samhället. Man kan inte alltid klicka sig fram till vad man vill ha. Det behövs personer – som Niklas Orrenius – som har tid och ro att gräva fram det väsentliga åt oss.