Julia Wiraeus: Kapad
Telefonen ringer fortfarande. Sms, Twitter och Facebook. De flesta vill upplysa om att jag skriver personliga ”Nigeriabrev”.
Jag sover då jag får ett sms från en tidigare kollega som frågar om jag är i London. Det är en gråmulen måndagsmorgon och jag får en skärmdump skickad till min mobil. Det är min Gmail som på välformulerad svenska ber om pengar till en flygbiljett hem då ”jag” blivit rånad i London. Överföringen måste ske akut via Western Union och mejlet har skickats till hundratals personer.
Jag försöker logga in på min Gmail, men lösenordet har bytts ut. Jag loggar in på Facebook, där jag lyckligtvis använt ett annat lösenord. Där är diskussionen om mitt ”tiggarbrev” redan i gång. Jag har fått tiotals personliga meddelanden och min mobil börjar ringa. Det är kusiner, gamla uppdragsgivare, kollegor och vänner som hör av sig. De flesta vill upplysa om att mitt konto är kapat, men några undrar hur jag mår och var jag är.
Det är människor som bryr sig, trots att vi kanske inte haft kontakt på åratal eller kanske aldrig träffats ”away from keyboard”. Det blir lätt så när man lever kringflackande liv som jag gjort. Jag har strömmat tv från långsamma tåg på den indiska landsbygden, jobbmejlat i bilköer i Delhi och bloggat från hinduiska festivaler. Min e-post har varit mitt främsta arbetsredskap i kontakten med redaktörer, min adressbok för de hundratals människor jag intervjuat och den kanal där jag allra mest kommunicerar med min familj. Jag har haft mina pass, skattekort och bankkoder inskannade i mejlen.
Det är bekvämt då jag levt på två kontinenter, i flera tidszoner och är aktiv i många olika sociala sammanhang. Jag har samtidigt haft mitt liv i Googles händer. Det är något jag aldrig riktigt tänkt på förrän jag kallsvettig kring lunchtid inser att jag inte kan uppdatera mitt lösenord. Någon har blockat mig. Google finns på 42 språk, men det finns ingen kundtjänst eller administrator. Det finns ingen person man kan ringa eller skicka e-post till. Det enda som finns är ett automatiskt hjälpforum. Det är likadant för andra molnbaserade mediebolag som Facebook, Yahoo och Skype.
Jag fortsätter att uppdatera mitt lösenord och lär mig att hackarna troligen ändrat i mina inställningar. Det har skapats en ny Yahoo-adress i mitt namn dit alla mejl styrs om. Jag känner mig hjälplös och vet inte vart jag ska vända mig.
Telefonen ringer fortfarande. Sms, Twitter och Facebook. De flesta vill upplysa om att jag skriver personliga ”Nigeriabrev”. När jag försöker logga in på mitt e-postkonto ser jag att det regelbundet har använts i Lagos. Jag tänker på alla lösenord som jag har till all världens olika onlinebutiker och sajter. Jag fyller i ett felanmälningsdokument och inser att jag inte hunnit äta på hela dagen.
Nästa morgon försöker jag igen och den här gången lyckas jag äntligen komma in. Min mejlbox är tömd, kontakterna är borta och inställningarna är på farsi. En bekant som sitter på sitt jobb i Delhi hjälper mig att byta språk. Jag byter till tvåstegsidentifiering.
Jag läser om National Security Agency, Snowden och de senaste hackertrenderna. Jag har tidigare varit stolt över att jag lever digitalt. Nu är jag inte lika övertygad längre. Jag tänker på kroppsscannern jag var tvungen att passera vid mitt senaste USA-besök och på den ökända FRA-lagen i Sverige.
Jag tänker på det faktum att någon har skapat e-postadresser i mitt namn och denna person har tillgång till sju år av mina privata mejlkonversationer och stora delar av mitt journalistiska arbete. Jag får veta att åtminstone en vän har mejlat till hackaren i tron att det var jag. FPA har mejlat mig och uppmanat mig att vara i kontakt med lokala polismyndigheter i Storbritannien.
Kort sagt, byt lösenord ofta. Ha en backup och tänk på vad du skriver var.
Julia Wiræus är frilansjournalist.