På konstlinjen: Den okända välgöraren
Att skriva stipendieansökningar är en väsentlig del av bildkonstnärers – och många andra kulturarbetares – vardag, och även om det ofta finns färdiga formulär att fylla i gäller det ändå för de flesta att i så medryckande ordalag som möjligt motivera varför just denna sökande är värd att ställa framför många andra som tävlar om samma bidrag.
Att befria konstnärer från denna ansökningsprocedur och besluta själv är en på många sätt smidigare metod. Som dessutom av mottagarna upplevs som en mera kännbar uppskattning: att någon annan vill ge en pengar som man inte ens tänkt på att ansöka!
Detta system har knappast tillämpats av någon med så kännbara resultat som av Stina Krooks stiftelse, som för närvarande firar ett lite obestämt jubileum med en utställning på Amos Andersons konstmuseum.
Stina Krook var en i Danmark gift och bosatt finlandssvenska, som i mogen ålder råkade ärva en del pengar som hon gärna ville använda den finlandssvenska kulturen till fromma. Tillsammans med några kamrater från studentåren utformade hon denna stiftelse, som från och med 1977 årligen – utan ansökan – delat ut ganska betydande stipendier eller pris till finländska scen- och bildkonstnärer.
Varför just dessa? Och inte till exempel författare eller musiker? Om detta ger tillgängliga dokument föga besked.
Om teater sade ”den osynliga damen” att hon i barndomen drömt om att bli skådespelerska, men att hon lyckligtvis i tid insåg att hennes talang inte skulle ha räckt till. Bildkonstnär ville hon aldrig bli, men hon kom från ett förmöget borgarhem där det hörde till saken att ha god konst på väggarna.
Ett och varje köpte hon också, men någon samlare av större mått blev hon inte. Det mera experimentella tycks hon inte ha intresserat sig för. Men under vistelserna i hemlandet besökte hon regelbundet Konstsalongen, där ägaren Ingjald Bäcksbacka redan tidigt blivit en god vän.
Hon var angelägen om att slå vakt om den konstnärliga friheten, men någon entusiastisk förkämpe för avantgardet var hon nog inte. Bland de ord hon använde då hon yttrade sig vid utdelningsfesterna – länge i hennes Helsingforshem på Skatudden – kan man tvärtom spåra en viss skepticism gentemot förändringarna i konstvärlden.
Med tanke på detta kan man fråga sig hur hon skulle ha ställt sig till de fyra konstnärer, som nu med hennes pengar får representera stiftelsen på jubileumsutställningen.
Till en början säkert mycket frågande. Men kanske småningom, inseende att konsten har ändrats en hel del sedan hon dog 1987, med liberal finlandssvensk förståelse, åtminstone med en godkännande suck.
Eller kanske med entusiasm? För i dessa videoarbeten, installationer och rekvisitaobjekt förenas sannerligen hennes båda favoritgrenar teater och bildkonst i en för några decennier sedan knappt anad dekokt. Möjligen med de stora upplevelserna ännu bakom en lite ogenomskinlig ridå. Men med en undersökande djärvhet som väl motiverar den guldkant hon så gärna ville ge konstens egensinniga aktörer.
Skribenten är konstkritiker.