Därför ligger bajsnyheter i tiden
Är det verkligen motiverat att ha en toalett på HBL:s första sida, var det flera som frågade i slutet av november. Ett och ett halvt år efter att Helsingforspolitikern Sami Muttilainen (VF) lämnade in en motion om att göra stadens gröna toaletter helt gratis – hittills har det varit fritt inträde bara till pissoarsidan – börjar staden bygga om dem i vår. Det ville vi uppmärksamma med en mellanstor artikel.
Ombyggnaden kostar 20 000 euro, medan bortfallet i intäkter inte väntas påverka stadens helhetsutgifter för toaletterna. Det har kostat att samla in slantarna från behållarna, som dessutom lockat långfingrade. De politiker som in i det längsta motsatte sig ombyggnaden värnar inte om ekonomin utan är rädda för att gratis betyder grisigt. I sommar vet vi om de har rätt.
En dag förra veckan var en liten notis om gratis hundbajspåsar i Sibbo och Grankulla mest delad på hbl.fi. Stationerna med påsarna finansieras av lokala företag som därmed får synlighet för sitt varumärke, och ett plus i protokollet för samhällsansvar. Kommunens uppgift är att se till att fylla på med påsar när någon hundägare rapporterar att de är slut. Stig-Arne Mårtensson heter mannen bakom det svenska företaget Tikspac, som står för konceptet. Idén fick han när han flyttade från storstad till en småstad och upptäckte att det var många som inte plockade upp efter sina hundar. I dag finns stationerna i 240 kommuner i Sverige, Norge, Danmark och Finland.
De här nyheterna har mer gemensamt än avföring och avgiftsfrihet, men för att se det behöver man bredda perspektivet.
Det konkreta intresset för välgörenhet är en av megatrenderna just nu. Folk vill hjälpa till där de behövs, medan butiker i allt större utsträckning ser till att mat som inte kan säljas ändå når dem som vill äta den. Man talar om en ny känsla för gemenskap. De olika jippodagarna och nya stadsdelsgrupperna i Helsingfors bidrar till en upplevelse av att man verkligen delar staden med människor.
Samtidigt råder det stor förvirring om vad de framtida förvaltningsmodellerna leder till på det lokala planet. Om min politiker inte kan kämpa för min hälsovårdscentral eller protestera mot att mitt skidspår i Centralparken blir innergård, vad behöver jag henne till? Om jag vill att fattiga familjer i min stad ska få det bättre hjälper det inte längre att skriva dramatiska insändare eller begära audiens hos tjänstemän och politiker. Det verkar fiffigare att ta saken i egna händer, bara man har en tillräckligt bra idé.
Det är här Sami Muttilainen och Stig-Arne Mårtensson blir relevanta, och toaletthistorien motiverad. Betydelsen av tillgängliga toaletter ska förstås inte förringas när man pratar om den dagliga stadsmiljön, den som vi faktiskt vistas i. Men Muttilainens insats är ett exempel på att våra lokalpolitiker är en förlängd arm av det allmänna engagemanget, eftersom de kan bidra till att dirigera större insatser när det behövs. Tio tusen kan gilla ett initiativ för gratis toaletter, men det är bara politikerna som kan få tjänstemannen att göra beställningen på olåsta dörrar.
Nu står lokalpolitikerna i Helsingfors i beråd att överlåta rätten att bestämma om vård, trafik och boende till det nya vårddistriktet och någon form av metropolförvaltning. När affärsverken dessutom bolagiserats kan de förtroendevalda inte längre rida på djupa insikter i tekniska energilösningar för Hanaholmens kraftverk. De måste hitta en ny roll, kanske profilera sig i toalettfrågor.
Det blir intressant att se om det leder till ett ökat samarbete med näringslivet och invånarna. Mårtenssons stationer med bajspåsar är ett utmärkt exempel på att det finns lösningar som alla kan vinna på. Ifall stationerna inte fungerar monterar man ner dem och hittar på något bättre. Initiativet kan lika gärna komma från en Muttilainen som från en Mårtensson.
Precis som vi nu ser uppstartsföretag ploppa upp, kan staden och invånarna skapa nytt. Nästa megatrend får gärna gå ut på att vara kreativ i stället för att klaga.