Att köpa sig ur kön
Nu är jag också en av dem. Dem som köper en känsla av trygghet genom att skaffa en försäkring för sitt barn. Den skara föräldrar som sakta men säkert smular sönder idén om en välfärdsstat med universell hälsovård för alla barn oavsett hemort, bakgrund eller föräldrarnas inkomster, skriver Jenny Jägerhorn.
I huvudstadsregionen är redan hälften av barnen försäkrade och använder privata vårdcentraler. På nationell nivå är nästan en halv miljon barn försäkrade. Och skaran ser ut att växa.
När jag var barn på 80-talet var vårt hälsovårdssystem i världsklass, men nu när jag ska få min förstfödda upplever jag att läget är ett annat. Även om mödravårdsrådgivningen fungerat alldeles utmärkt vet jag vilket helsike det är att köa på en hälsovårdscentral när man till exempel brutit armen.
Som blivande förälder har jag funderat mycket över problematiken med försäkringar. Kritikerna varnar för att utvecklingen leder till ett A- och B-lag, att det placerar människor i ojämlik position redan som barn. Av mina vänner som har småbarn säger ungefär hälften att det är onödigt med försäkring, de tycker att den kommunala vården fortfarande fungerar. ”Jag ringer klockan åtta en vardagsmorgon, kan vänta hemma med barnet, och brukar få tid inom några timmar. Är det något allvarligt åker man i vilket fall som helst till Barnsjukhuset”, säger en bekant. En annan som haft ett öronbarn vill inte se sin minsting lida och vill ha möjligheten att få vård precis när som helst. För faktum är att försäkringen öppnar dörrar till privat vård och specialister medan de som inte har råd köar till allmänläkare. Det är lätt att vara efterklok om allt går väl. Men vem vill spela rysk rulett när det gäller ett litet barns hälsa?
Det är just det här försäkringsbolagen säljer till oss medelklassföräldrar som lider av en trygghetsmani. Jag ringer runt till flera bolag, och många av försäkringarna rör sig kring en femhundralapp om året plus en hundring till för självrisk. Fasligt dyrt. Jag blir nästan glad när jag hittar en för 360 euro, men när jag får hem anbudet står där plötsligt 507 euro. Det visar sig att de samtidigt försöker få mig att köpa en massa extra, som försäkring för psykoterapi. Psykoterapi? En bebis är väl inte i behov av terapi? ”Du vet aldrig vad som kan hända, små barn är ju så sköra”, mal tanten på.
Vad som är dyrt är relativt. Varför inte försäkra sitt barn för en euro om dagen när man försäkrar bilen eller stereon, tänker säkert många. Den stora skillnaden är att ett barn i Finland tills vidare inte blir utan vård om man låter bli att skaffa en dyr försäkring.
I slutet av fjolåret frågade Taloustutkimus föräldrarna i huvudstadsregionen varför de försäkrar sina barn. Många såg det som en självklarhet att barnen ska försäkras och har också själva en försäkring. Ändå uppgav få att de gjorde det som ett ställningstagande till den offentliga vården. Många upplever också att de lättar på de offentliga köerna genom att teckna en försäkring.
Barnklinikens ledande överläkare Jari Petäjä som nyligen inter- vjuades av Yle gick så långt att han sade att privatmottagningar inte längre är ett alternativ utan ett måste när den offentliga barnsjukvården vid vårdcentralerna krymper och förfaller. Enligt honom sparar kommunerna i huvudstadsregionen 10–20 miljoner euro per år på att föräldrarna använder privatvård för att få den vård som barnen enligt grundlagen har rätt att få offentligt. För de här pengarna kunde kommunerna anställa ett par hundra barnläkare. Hur har vi hamnat i den här situationen? Det hänger ihop med den privatiseringsiver inom social- och hälsovården som högern med samlingspartiet i spetsen drivit. Helsingforspolitikerna ser med oro på 2015 som väntas bli ett ännu svårare år.
Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att alla ska ha vård på lika villkor, frågan är vad som händer när allt fler vill slippa köa och skaffar sig privat försäkring. Man kan samtidigt fråga sig hur det skulle gå om folk plötsligt bestämde sig för att enbart förlita sig på den offentliga vården. Vi borde ställa våra beslutsfattare till svars och se till att kommunerna inte slingrar sig från sitt ansvar. För vad händer när våra barn växer upp utan att komma i kontakt med kommunala vårdcentraler? När folk börjar fråga sig varför de ska betala dubbelt för grundläggande vård? Om det fortsätter så här går vi mot en amerikansk samhällsmodell utan egentlig offentlig sjukvård. Det handlar alltså i grund och botten om politik. Frågan är om vill vi göra våra barn till politiska schackpjäser. Vi tjänar alla på att ha en god offentlig hälsovård på lika villkor.