Esbo skulle kunna visa vägen med svenskan
För finskspråkiga barn kommer svenska som skolämne in på schemat i årskurs 7. Jag fick upp ögonen för den här krassa verkligheten först nyligen.
En finskspråkig Esbofamilj berättade att deras tre barn inte kunde välja svenska som första främmande språk i sin Hagalundskola, så de läser franska. Inget ont om franskan, det är internationellt sett ett mycket större och viktigare språk än svenskan. Men i Hagalund har de flesta sannolikt mera nytta av svenska än av franska.
Esbo, som är en av de mest svenska städerna i Finland, skulle mycket väl kunna välja en annan väg än resten av landet och ta in svenskan i de finska skolorna tidigare. Kanske rentav mycket tidigare.
Så här fungerar det i dag: De flesta finskspråkiga barn kommer i kontakt med svenskan först i årskurs 7. Det är den värsta åldern. Många trettonåringar är inte speciellt positivt inställda till svenska. Sjundeklassaren har just bytt skola, vidgat sitt revir, blivit tonåring och vill inte längre kallas barn. Det är helt fel tidpunkt att introducera det andra inhemska.
Svenskan skulle kunna vara en naturlig del av Esbobarnens dagisdag. Tänk om alla dagisbarn fick sjunga svenska sånger, pyssla och leka på svenska. Ett par timmar i veckan skulle göra underverk. Språket skulle börja låta bekant, en del ord skulle fastna, barnens inställning till svenska skulle bli en helt annan: ”Hej, det här kan jag!”
Jag förstår att det skulle kännas onaturligt att börja tala svenska med dagisbarn i Rovaniemi eller i Kuopio, där ingen annan gör det. Men i Esbo, där närmare 10 procent av befolkningen är svenskspråkig, borde det vara världens självklaraste sak att ge majoritetsbarnen verktyg för att kommunicera med sina grannar.
När jag i höstas besökte två skolor där det finska och det svenska lever tätt inpå varandra blev jag positivt överraskad av hur smidigt man lyckats införa språkundervisningen redan i förskolan. I Isnäs i Lovisa har de finsk- och svenskspråkiga förskolebarnen en gemensam lektimme varje dag. I Edsevö i Pedersöre har eleverna redan i ettan lektioner på det andra inhemska, och då talar språkläraren bara sitt eget språk. Med hjälp av bilder, lekar, sånger och ramsor lär sig barnen det nya språket.
Rädslan för att skapa blandspråkiga barn har visat sig vara obefogad i Lovisa och Pedersöre. Barnen lär sig förstå det andra språket i vardagliga situationer. Fördomar om den andra språkgruppen raseras när kunskapen växer. Tröskeln att våga prata blir lägre.
Kan Esbo skapa nästa modell, där leksvenska finns med på schemat långt innan grammatiken kommer in i bilden?
Den nya läroplanen, som träder i kraft i augusti 2016, är ett steg i rätt riktning. Då börjar alla finskspråkiga elever i Esbo läsa det gemensamma B1-språket svenska ett år tidigare, alltså i årskurs 6. Före det har alla elever inlett studierna i det obligatoriska A1-språket, som oftast är engelska, i årskurs 3 och en del elever har valt ett frivilligt A2-språk i årskurs 4. Svenska är alltså först det tredje främmande språket som Esbobarnen får lära sig.
Undervisningschef Kaisu Toivonen i Esbo förklarar att språkundervisningen i Finland traditionellt har betonat grammatik och att små barn inte klarar av att lära sig grammatik på mera än ett språk, alltså sitt modersmål. Därför har man väntat med att sätta in flera språk på schemat i de lägre klasserna.
– Engelska är världsspråket nummer ett, det finns överallt. Vi har ansett att det är viktigast att barnen lär sig engelska först, säger Toivonen.
Samma sak gäller förstås också de svenskspråkiga eleverna i Esbo. De läser nu finska som första främmande språk, med start i årskurs 3. Det är alldeles för sent, tycker jag.
Alla barn bor inte i tvåspråkiga familjer, det finns barn som växer upp i helsvenska hem. För att dessa barn ska få en känsla för finskan borde den komma in i bilden så tidigt som möjligt.
Därför skulle Esbo kunna införa ett par timmar lekfinska per vecka redan på dagis och i förskolan. Senast i ettan ska det stå ”praktisk finska” på schemat.
Grammatiken får däremot komma med i bilden först i trean.