Den sista kampen om tornet – kanske
Inom kort kommer byggnadsnämnden i Helsingfors att bevilja rivningslov för Drumsö vattentorn. I den här nämnden förs inte politik. Om förutsättningarna för att få riva betongkolossen på Örnberget uppfylls, röstar politikerna ja.
Ärendet bordlades i oktober på grund av att grannarna inte hade hörts. Nu har de hörts. De andra förutsättningarna för att få riva byggnaden från 1959 är en bra rivningsplan och att byggnaden och dess historia dokumenteras. Fotografierna har redan tagits och eftersom stadsdelsföreningen Drumsösällskapet gav ut en liten historik över tornet 2009, när det fyllde femtio år, är det inte mycket som behöver kompletteras.
De konkreta rivningsplanerna finns redan, men förrän det finns ett rivningslov kan man inte konkurrensutsätta de olika momenten. Vissa medier berättade nyligen att rivningen sker först hösten 2014, inte på våren. Men det är ingen nyhet. För att det inte ska damma så mycket måste arbetet ske när sannolikheten för nederbörd är som störst. Man börjar med att ta bort farligt material som asbest, och släpper sedan ner rivningsmassorna i foten. Planen är att sätta i gång i september vilket betyder att tornet kanske är borta i dag om ett år.
Diskussionen om vad som ska hända med tornet har pågått i över tio år, och bland stadens tjänstemän kan man ana en påtaglig irritation över att det har dröjt så länge att komma till skott. Byggnaden blir i allt sämre skick för var dag som går och är en fara för omgivningen. Med tanke på att stadsstyrelsen i höst både röstat för en rivning och förkastat kraven på att ompröva beslutet, kunde man utgå från att saken är klar och rivningen oundviklig.
Ändå har över 750 personer undertecknat en digital protestlista för att bevara vattentornet – under den senaste månaden. Personerna bakom listan, Sakari Oka (Saml), Kimmo Sarje (SDP) och Kirsikka Moring (Gröna), anser att rivningsbeslutet baserar sig på fel utgångspunkt. Staden har försökt hitta någon som vill överta tornet och sätta det i skick för någon form av verksamhet.
I stället borde man ha frågat sig hur tornet kunde bevaras, tycker Oka. Han säger sig nu lobba hårt för att någon av fullmäktigeledamöterna ska lämna in en motion om att Drumsö vattentorn kunde bli något i stil med Cistern 468 (se fotot), ljuskonstverket på Kronbergsstranden. Oljecisternen i stål får stå kvar på området som en påminnelse om oljehamnen på Degerö.
Sarje, bildkonstnär och arkitekturforskare, tänker sig filminspelningar och evenemang runt tornet, och en chans för invånarna att ibland komma upp och njuta av utsikten. Som han ser det är loppet inte alls kört. Han tänker överklaga rivningslovet till Helsingfors förvaltningsdomstol, med hänvisning till att rivningen innebär att traditions- eller skönhetsvärden som ingår i den byggda miljön förstörs (markanvändnings- och bygglagen, 139 §).
Drumsösällskapet å sin sida hävdar att staden överdriver när tornet sägs kosta närmare 4 miljoner att sätta i stånd, och önskar att en ordentlig utredning görs innan tornet rivs. Föreningen har hört om ett liknande torn i Uleåborg som sanerades för en betydligt mindre summa. Att riva tornet kostar 700 000 euro, tänk om det bara skulle kosta lite mera att bevara det?
Man kan tycka vad man vill om Drumsöpolitikernas initiativ och stadsdelsföreningens krav, men reaktionen ska inte vara den motfråga som nu tycks möta dem: Varför vaknade ni inte i tid?
Så länge det finns ett torn på Örnberget, finns det alternativ.