Maria Grönroos: Insnöad jämställdhet
Det snöade rejält en januarinatt i Göteborg. Att ta sig fram på gator, cykelvägar och trottoarer var svårt morgonen därpå. Vi trängdes i mitten av gatorna oberoende av om vi satt i bil, drog barnvagn eller försökte cykla. Universitetets telefonväxel var stängd, skolor stod tomma för att varken personal eller barn kunnat ta sig fram och mina närmaste lunchställen var låsta. Oklart om det sista berodde på att varutransporter eller kockar – eller bägge – inte fixade snön.
Exemplet snöröjning används ofta i Sverige för att illustrera behovet av att granska verksamheter med könsblick. En kommun synade snöröjningen och såg att stora vägar och mansdominerade arbetstillfällen prioriterades, medan kvinnor och barn, som oftare går, cyklar eller använder kollektivtrafik fick vänta. En omprioritering mellan bilister och andra trafikanter ledde till färre halkolyckor. Mjuka trafikanter kunde ta sig fram även till kvinnodominerade arbetsplatser som skolor och sjukhus.
Sveriges kommuner och landsting har gjort en kortfilm som presenterar insatsen. Frågan väcker ibland munterhet – men också motstånd? Är det den humoristiska tecknade filmen som lockar fram leenden? Jag har också mött hånfullt skrockande och läst insändare av typen: ”Vilket trams – klart att stora bilvägar är viktigast. Hur skulle det gå om vi resonerade i dessa banor?”
Ja, hur skulle det gå?
Jag tänker på Solja Krapus dikt ”Jag behöver busschauffören” som är en kärleksfull beskrivning av hur vi människor hänger ihop med varandra, utan att alltid veta om det. En oplogad trottoar resulterar i en lårbensfraktur som medför att någon inte kan sköta sitt jobb och andra får mer jobb med att vårda människan.
Att oreflekterat prioritera tung trafik på bekostnad av lätt innebär att medborgare får olika kvalitet av samhällstjänster. Vem vinner och vem drabbas mest av prioriteringen – och finns här en slagsida mot vissa medborgare? Intressant är också resursaspekten – det blev inte dyrare att ploga mer jämställt, tvärtom – det sparade in halkolyckor.
Så hur skulle det gå om vi undersökte samhällstjänsterna mer ur jämställdhetsperspektiv? När dagisverksamhet går från tvåkönsnorm och dockhörnor till gränsöverskridande mångfald ökar barnens möjligheter att utvecklas? När bilderna på kommunens hemsida speglar alla åldrar, hudfärger, och familjekonstellationer känner hela befolkningen igen sig? När hälsovårdarna frågar män om deras familjesituation och relation till barn inkluderar vi pappor aktivt? När frågor om våld lyfts i fler rum möjliggörs ett gemensamt arbete för att stoppa våldet? För svar på frågorna måste vi undersöka verksamheterna bättre och söka lösningar som gagnar mer rättvist.
Kör vi på som förr riskerar vi fortsatt ojämställda villkor.
Epilog: Jag faller. En vecka efter snöfallet har snön som inte röjdes från trottoaren förvandlats till is. Medan jag faller tänker jag att detta händer för att jämställdhetsanalysen av snöröjning inte prioriterades.
Maria Grönroos
är nordist och biträdande föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.