Björn Vikström: Kritikkritik
Jag tycker mig se att argumentet att man måste få föra en kritisk diskussion ibland bara används som en förevändning för att få vädra sina fördomar.
När flyktingsituationen diskuteras i de sociala medierna försöker man skilja mellan hatretorik och invandringskritik. Det är självklart en stor skillnad mellan olika sätt att uttrycka sig, men samtidigt tror jag det är bra att tänka efter vad som läggs in i ordet ”kritik” i detta sammanhang. Trots att man skenbart vänder fokus från att svartmåla människor från andra kulturer till att granska själva processen, är det ju fortfarande konkreta människoöden samt de asylsökandes rätt att komma till vårt land som man talar om.
Att vara kritisk betyder i vardagligt språk att ifrågasätta och peka på brister hos det man granskar. Den okritiske är däremot naiv och godtrogen, och låter sig lätt duperas av reklamtrick, retoriska floskler och tillrättalagda fasader.
I vetenskapliga sammanhang avser kritik att forskaren eftersträvar en så objektiv och metodologiskt konsekvent genomförd analys som möjligt. En kritisk forskning är inte styrd av politiska, ideologiska eller religiösa agendor. Den blir också föremål för forskningsgemenskapens granskning, som förhoppningsvis förhindrar att resultaten bara utgörs av en rad subjektiva tyckanden eller dåligt underbyggda slutsatser.
Litteraturkritik, konstkritik eller filmkritik är inte heller de i första hand inriktade på att hitta fel hos det som bedöms. Snarare handlar det om att vägleda publiken genom att uppmärksamma sådant som lätt går en lekman förbi: bärande strukturer, nyanser, tolkningsmöjligheter och kopplingar till andra verk, men också eventuella brister i teknik och utförande. Kritikern är inte en suverän smakdomare, utan del av en tradition där man styrs av värderingar, normer och preferenser, men samtidigt ger dem sin egen personliga tvist. Kritikern får själv vara beredd på att bli kritiserad.
Den rådande integrationspolitiken behöver, liksom all annan myndighetsutövning, granskas kritiskt. Men skall den granskningen leva upp till beteckningen ”kritisk” får den inte urarta till ett ensidigt uppräknande av verkliga eller påstådda olägenheter och missförhållanden. I så fall blir den bara en förklädd främlingskritisk(!) agenda, utan verklig ambition att även ta fasta på det positiva i nuläget och utan vilja att finna konstruktiva vägar framåt.
Det finns röster som hävdar att den politiska korrektheten styr dagens offentliga debatt i så hög grad, att man inte tillåts påpeka ens uppenbara problem. Det är beklagligt om det är så, men med tanke på hur hätskt diskussionsklimatet har blivit på många håll ser jag inte detta som det största problemet. Jag tycker mig snarare se att argumentet att man måste få föra en kritisk diskussion ibland bara används som en förevändning för att få vädra sina fördomar. En diskussion är inte på allvar kritisk om den inte också har en dimension av självkritik; det vill säga om vi inte är beredda att pröva våra egna förutfattade meningar och vara öppna för möjligheten att vi själva förändras.
Björn Vikström är biskop i Borgå stift