Geo Stenius: Objektivitetens olidliga lätthet
I min ungdom, som det brukar heta när man har fallit av samhällsutvecklingen, hade vi på radions nyhetsredaktion långa diskussioner om begreppet objektivitet. Det var en tid under vilken man med sekundklocka mätte partiernas inlägg under valdebatterna. Vi kom i varje fall snart överens om att objektiviteten är ett begrepp som kräver distinktioner.
Det var till exempel absurt att kräva att man i ett inslag om dödstraffets lämplighet som straffmetod skulle ge anhängare och motståndare lika mycket utrymme. De humanistiska grundprinciperna om att man inte skall döda andra människor har förvisso ett antal otrevliga undantag, men att direkt propagera för dessa undantag, exempelvis krig och just dödstraff, kan inte vara förenligt med målsättningen för en öppen informationsförmedling.
Sekunddemokratin var kanske inte heller förenlig med detta, men ledde troligen inte till något större elände.
Objektivitetsproblemen inom medierna i dag är många. Jag skall inte gå närmare in på de så kallade sociala mediernas vildvuxna, subjektiva och ofta obehagliga djungel. Jag misstänker nämligen att de så att säga etablerade mediernas pseudoobjektivitet ändå har det största negativa politiska inflytandet.
Det har varit iögonenfallande hur de etablerade medierna har låtit främlingsfientliga åsikter exponera sig jämställt (rumsrent?) med åsikter som borde vara den centrala värdegrunden för ett humanistiskt och demokratiskt samhälle. Därigenom har vi fått en konfys samhällsdiskussion som har resulterat i en konfys regering med en konfys opposition som bara har sin egen opportunistiska undfallenhetspolitik att skylla för att politiken ser ut som den ser ut.
Strax efter terrorattackerna i Paris kunde man i Europa notera att många politiker var lyhörda inför varningarna om att terrororganisationen IS strävar mot att få Europa att stänga gränserna och diskriminera flyktingarna, eftersom detta leder till radikalisering vilket spelar IS i händerna.
I dag står många länder, Sverige och Tyskland i främsta rummet, i alla fall inför stora problem med det stora antalet flyktingar. Att stänga gränserna på något sätt förefaller naturligt. Det löser tyvärr inga problem.
Det finns tre vägar att gå. För det första det svåraste, ett slut på kriget i Syrien. För det andra, massiv ekonomisk hjälp till flyktingförläggningarna i området. För det tredje, ett gemensamt europeiskt Schengen-avtal om hantering av flyktingstömmarna.
Vår regering driver tydligen inte dessa frågor. Här är det de stängda gränsernas filosofi som gäller i kombination med ett sanslöst program om villkorliga uppehållstillstånd som torpederar möjligheterna att etablera sig och börja ett nytt liv. Den som ingen framtid har är ett lätt offer för terrorismens ideologier. Samhällsklimatet gav oss en regering med en främlingsfientlig bockfot. När den första terroristen slår till kommer de främlingsfientliga att säga, vad var det vi sade, trots att de själva skapade monstret.
Geo Stenius
är journalist i periferin.