Jacob Söderman: Tiihonen
I början av 1960-talet klarade man lunchen genom att springa från Porthania till järnvägsstationen och köpa en mustig köttpirog. En klunk kranvatten förgyllde lunchen.
En gång träffade jag Saastamoinen på stationen. Han stod litet vilsen i ett hörn. Vi hade varit rekryter i samma stuga vintern 1958 i Kontiolax, Norra Karelen.
Vi hälsade och utbytte några fraser innan jag frågade: – Hur gick det för Tiihonen?
– Han klarade det, sa Saastamoinen och smålog. ”Några veckor övertid blev det när han utan lov åkte hem för att hjälpa sin mamma med jordbruket”
På hösten 1957 hade jag börjat studera litteratur vid Helsingfors universitet. På torsdagarna föreläste G H von Wright om filosofi.
I pausen hann jag få en öl på Kapellet. Vi spelade dansmusik på Sörkkän Vennu var onsdagskväll. Det hade blivit sent. Jag somnade.
Jag vaknade ensam i salen med professorn. Skamsen gick jag till militärdistriktet och frågade om jag kunde göra ”milin” tidigare.
– Åker ni vart som helst? frågade kaptenen barskt. Ja, sa jag och skickades till KarJP, Kontiolax.
Vi var två rekryter från Helsingfors i stugan. Den andra var från en fin skola i centrum. Jag hade gått i Åggelby samskola i stadens utkanter. Han hade varit omgiven av asfalt, stenhus. Jag vuxit upp vid Lillforsen omgiven av en underbar skidterräng.
Pojkarna från Norra Karelen var rejäla. Dialekten öppnade sig så småningom. Min nya vän från Helsingfors hade problem med att ordna skåpet och bädda sängen. Ute i skogen hade han svårigheter med att åka skidor.
Han gav inte upp, trots att han ofta åkte omkull i backar.
Tiihonen, som sov vid fönstret, sade sällan något. Han var fysiskt stark, men gillade inte exercerandet. Han vände till vänster, när man skulle vända till höger.
En fänrik förordnade Tiihonen att skriva: ”Jag kan skilja på höger och vänster”, 50 gånger.
På kvällen plitade Tiihonen tyst en stund. Så kastade han blocket ifrån sig.
Vi Helsingforspojkar blev förskräckta, trodde att han skulle ställas inför krigsrätt. Vi plockade upp blocket och skrev det som fattades.
På morgonen gav Tiihonen blocket åt fänriken, som ögnade igenom det i hast.
Varje lördag åkte vi skidor cirka 15 km med gevär och ryggsäck, före bastun. Den tiden fanns det inte skoltaxi. Pojkarna från regionen var vana att åka skidor långa sträckor. För mig var det en lång sträcka, för min vän rena plågan.
Under en paus märkte jag att han knappast skulle klara det. Jag gick fram för att ta geväret eller ryggsäcken. Tiihonen hann före, tog båda, trots min väns matta protester.
Framme vid garnisonen gav han geväret och ryggsäcken tillbaka till dess uttröttade, men tacksamma ägare.
Tiihonen kunde knappast stava ordet solidaritet.
Därute i skogen i Norra Karelen visade han solidaritet utan krusiduller; gav oss helsingforsare ett minne för livet.
Saastamoinen sa att han skulle få jobb på ett bygge.
Vi tog farväl. Jag rusade tillbaka till min föreläsning.
Fint att Tiihonen klarade ”milin”.
Jacob Söderman
är juris licentiat från Helsingfors.