Mirjam Kalland: Summan av dagarna
För tidigt, omöjligt, svårt. Jag kan inte, vill inte summera upp det gångna året. Allt klokt och oklokt är sagt och skrivet, det finns inget att tillägga. Dessutom gillar jag inte nyår, för mig börjar året på hösten, jag är fångad av en inre kalender som löper enligt skolåret.
Och jag har varit lite retlig på sista tiden, och låtit det gå ut över oskyldiga människor. Som den där varelsen i orange och grönt som retade gallfeber på mig på en ledarskapsutbildning i arbetshälsa. Hennes enda fel var att hon var ultrapositiv, och försökte smitta av sig med sin optimism. Och jag var trumpen, hade sovit dåligt och ville inte vara positiv alls. Efter hand som dagen framskred blev jag allt surare, och då hon visade oss en bild med cumulusmoln med en sol bakom tappade jag fullständigt tålamodet. Vår uppgift var att beskriva vad vi såg. Jag visste att det var dags för oss att se solen bakom molnen och öva lite positivt tänkande – och kände mig förolämpad.
Jag räckte upp handen, väntade inte på min tur, och sade att jag såg ett annalkande oväder, dags att söka skydd. ”Kan det vara ett moln som är på väg bort”, föreslog någon hygglig prick som ville släta över. ”Nej”, fräste jag, ”jag är seglare, jag kan nog identifiera oväder”.
Resten av dagen var jag placerad i en box. Den där boxen dit pessimisterna hamnade, och jag var ganska ensam där. Jo, jag vet att positivt tänkande hänger samman med hälsa och välbefinnande. Man mår bättre och lever längre om man är optimistisk. Forskaren i mig säger att det får vara någon måtta med cirkelresonemangen, det är ungefär lika fiffigt som att konstatera att man lider mera av värk när man har ont än när man inte har ont. Men framför allt hjälper det inte om man sovit dåligt och känner sig stressad att få veta att det ökar risken för hjärtinfarkt och en för tidig död. Åtminstone hade det ingen uppiggande verkan på mig, den gången. Fast till slut började jag ju längta efter hjärtinfarkt, min egen eller någon annans må vara osagt.
Hemma tröstade jag mig med Marcus Aurelius i finsk översättning. Det fascinerande med boken jag läser är att den är skriven av en romersk kejsare för nästan två tusen år sedan, men kunde vara skriven för ledarskapsutbildning i dag. Jag tror att orsaken till det odödliga i hans tankegångar är att han inte försöker undervisa någon annan. Han försöker inte pracka på mig tankar som gör mig till en bättre eller lyckligare människa för Aurelius avsåg inte att hans anteckningar skulle publiceras. Han skrev för sig själv, för att staka ut sin väg, för att formulera och hålla fast vid sina principer. Och det går inte att neka till att hans stoiska livshållning är beundransvärd, även om jag inte delar alla hans tankar om att viljefast stå emot känslor.
Men för att återkoppla till nyåret: ”Bekymra dig inte över framtiden. Du kommer att möta den, om du måste, med samma förnufts verktyg som utrustat dig för den här dagen” (min översättning).
Mirjam Kalland
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.