Olav S. Melin: Vi och de
Den politiska ängsligheten tar sig märkliga uttryck då det gäller flyktingfrågan. Regeringen ger efter för trycket från en opinion som den uppfattar är folkets och aviserar inskränkningar i de asylsökandes rättigheter, som om de förverkligas gör dem till andra klassens människor.
Som om inte detta vore nog har flyktingarna på grund av en del oförsvarliga övergrepp blivit föremål för hat och ilska som tagit sig uttryck i att tilltänkta förläggningar satts i brand.
Vad beror den politiska ängsligheten på? Svaret ska sökas i våra olika identiteter, i ”vi och de”. För att kunna definiera vem vi är måste vi veta vilka de är. Olika faktorer som regionala skillnader, språk, religion, politiska åsikter, minoriteter och sexualitet gör skillnad. I dagens Europa är det nationalstaten och det etniska ursprunget som definierar hur vi uppfattar oss själva och de andra.
Det är också orsaken till att en överstatlig sammanslutning som EU aldrig anammats av folken. I stället har populistiska krafter i flera medlemsländer framgångsrikt utnyttjat nationalismen för att göra skillnad mellan ”oss och dem”. De andra är de som inte är födda finländare eller kommer från en annan etnisk bakgrund. De upplevs som hot, därför att de kan ta något ifrån oss. Våra jobb eller våra kvinnor. Och med sin annorlunda kultur hotar de vår. Motståndet mot flyktingar ska sökas i rädslan över att de kan bli en del av oss.
Det är i ljuset av detta vi ska förhålla oss till hatet och ilskan mot asylsökanden. Ett hat som också riktas mot finländare som har en annan åsikt. Det har skett en polarisering av ytterlighetsåsikterna. Hatretoriken har övergått i krigsretorik, vittnar retorikforskaren Juhana Torkki om i en essä i Helsingins Sanomat (5.12).
Krigsretoriken har ersatt debatten och dialogen, skriver han och belyser det med två exempel om hur vi förskansar oss i våra skyttegravar. För det första står vänsterriksdagsledamoten Anna Kontula i sin kommentar till rubrikerna om att asylsökanden anhållits för våldtäkter. ”Budskapet är att endast finska män får våldföra sig på finska kvinnor”. Det andra citatet är Jussi Halla-ahos omdöme om minoritetsombudsmannen Mikko Puumalainen: ”Jag känner den mest subjektiva och primitiva vrede och ilska gentemot den typen av människor.”
Krigsretorikens tragik är att vi är oförmögna att inse att den som inte tänker som vi är en likadan människa som vi.
Beskrivning av debattklimatet väcker oro. Vi har inte råd att gräva ned oss i skyttegravar, där vi aldrig hör motpartens argument. Och än värre än, vi hör inte signalerna om behovet av samtal och dialog.
Torkki relaterar till 1600-talstänkaren Fracis Bacon som hävdade att det mänskliga sinnet har en avtrubbande effekt på andras åsikter, trots att inga förnuftiga skäl därtill finns.
Så här i juletid kan det vara värt att ge dialogen en chans och ta exempel av Nobelsfredspristagarna från Tunisien, som visat att en uppriktig dialog kan överbrygga samhällsklyftor.
Olav S. Melin
arbetar med samhälls- och medierelationer på tankesmedjan Magma.