Jyrki Karvinen: Klimatet förändras
År 1979 började jordägare dika ut Koijärvi, en av Finlands finaste fågelsjöar, trots att en rättsprocess pågick. Då drog en ny generation miljöaktivister i gång Koijärvirörelsen. I april 1979 byggde de utan tillstånd en damm för att förhindra utdikningen. Sjön skonades, men aktivisterna bötfälldes. Bland aktivisterna fanns Osmo Soininvaara, Pekka Haavisto och Ville Komsi. De vände upp och ner på miljödebatten i Finland: inte bara räddades sjön, utan operationen ledde också till att Miljöministeriet grundades 1983. Miljödebatten förändrades på ett revolutionerande sätt.
Jag tyckte för 20 år sedan att snacket om global uppvärmning var löjligt, till stor del för att de aktiva i frågan var ”gröngölingar” och ”vänstervridna”. Men jag minns att jag 2009 intervjuade Samlingspartiets dåvarande partisekreterare Taru Tujunen om säkerhetspolitiska hot. Hon svarade att det främsta hotet var klimatförändringen och de följderna av den; när vattnet tar slut eller väderförhållandena blir helt olidliga. Antalet klimatflyktingar skulle bli så stort att inte ens Ryssland kunde göra något åt saken. Med sådana tankegångar på Samlingspartiets partikansli var det dags för mig att se över min egen inställning. Tjugo år efter Koijärvi hittade jag min inre miljö- och klimataktivist. Beklagar att det tog så länge, Koijärvigänget.
För verkligt klimat- och miljöskydd krävdes ändå en global förändring – tvång – i det politiska klimatet. Den 13 december var så gott som alla länder i världen på plats i Paris för att sluta ett globalt klimatavtal. Vita huset, Kreml och Peking hade alla trängts in i ett hörn. Vad har hänt?
Flyktingarna har satt sig i rörelse, hundratusentals av dem. De är inte klimatflyktingar än, men de har förändrat den globala politiska agendan. Undantaget är Bryssel. Där har inte bara EU:s agenda förändrats, utan hela den lineära historieskrivningens integrationstänkande. Folk vet om det, men tillsvidare är det få som säger det högt.
Inget EU-organ och inget av EU:s medlemsländer har en aning om vad man borde göra, helt konkret.
I Paris var USA motorn, trots att den rollen skulle vara EU:s. Värst mycket har inte förändrats sedan 1950-talet: utan påtryckning och diplomati från USA skulle Europa inte ha lyckats med sin ekonomiska samgång. Var fanns EU:s ledarskap i klimatförhandlingarna? EU:s beslutsfattande och handlingsförmåga är lamslaget på ett sätt som saknar motstycke, trots vissa paralleller till 1960-talet och tidigt 1980-tal.
Jag har varit mainstream och ansett att man inte ska skynda sig att ändra EU:s grundfördrag; det nuvarande Lissabonavtalet bara är sex år gammalt. Men som i miljöfrågan har jag sett över min inställning. EU måste leva i tiden. Det är dags att ändra grundfördraget – det kommer att ta åratal. Att EU inte hade en ledande ställning i klimatförhandlingarna och inte klarar av intern krishantering visar att inget alternativ finns.
Kanske Osmo Soininvaara borde uppoffra sig och kedja fast sig vid EU:s portar för att driva förändringen?
Jyrki Karvinen
är journalist.