Annika Sandlund: Flyktingbarometern
När den syriska 3-åringen Alan Kurdi hittades död på en strand strömmade förfrågningarna om flera kvotflyktingar från länder som Kanada och USA in till mitt jobb. Alla ville fördubbla antalet, och helst skulle flyktingarna landa före jul. Sedan tog flyktingarna saken i egna händer och, hjälpta av Turkiet, började de strömma in i Europa. I Sverige och Tyskland fylldes först flyktingförläggningar, sedan hotellen och slutligen barackerna. Med attackerna i Paris svängde pendeln, och i Finland har debatten om asylsökande som misstänks för våldtäkt haft samma effekt.
Flyktingbarometern är bara ett sätt att mäta väderleken, men vilken mätare som helst som svänger från en ytterlighet till en annan signalerar fara. Politik kan inte baseras på löpsedelbasis. Naturligtvis måste terror bekämpas och förövare straffas. Det är därför vi har lagar. Enligt utlänningslagen kan uppehållstillstånd vägras för den som gjort sig skyldig till, eller misstänks för, ett brott för vilket föreskrivs fängelsestraff.
För fem år sedan intervjuade jag en av de första syriska flyktingarna i Turkiet. Han var en värnpliktig som fått ordern att skjuta mot demonstranter på ett torg. Jag frågade honom vad han trodde Bashar al-Assad ville. Han sade att målet var att bevara ”tronföljden”, så att Assads son kunde bli president. Sonen var då åtta år gammal, i dag är han 13.
I dag ses al-Assad som en av dem som måste sitta vid förhandlingsbordet, trots att regimen dödat långt fler civila än IS eller någon rebellgrupp, bland annat genom att släppa tunnbomber, oljefat fyllda med sprängmedel och metallskrot som sargar civila, förstör lägenheter, sjukhus och skolor. Att veta allt detta, och ändå besvara terrordåd med att utöka antalet bomber är precis så lugnande som det låter.
Det enda som talar för al-Assad är att han, på själviska grunder, ser nyttan med fred. De mest hårdnackade i IS däremot tror på evigt krig. (Det är skrämmande så mycket enklare med långtidsperspektiv för dem som dödar journalister och struntar i den allmänna opinionen.) Men IS växte sig starkt, framför allt i Irak, inte för sina terrordåds skull, utan för att organisationen var den enda som försökte skydda en minoritet som utsatts för massmord. Ju längre ett krig tillåts pågå dess komplexare blir det.
Krisen i Syrien har pågått i nästan fem år, lika länge som det andra världskriget, och med samma konsekvens på flyktingstatistiken. Bland de tolv miljoner som tvingats lämna sina hem finns bönder, fiskare, präster, kassörskor, offer och försvarare. Över hälften är barn. Många är traumatiserade, men det är lögn att påstå att alla skulle ha utvecklats till Guds bästa barn, även om omständigheterna varit bättre.
Mera pengar till grannländerna är välkomna. Det är också en förståelse för varför folk flyr, och för parallellerna mellan det som händer nu och upptakten till det andra världskriget. Men det enda som kan stoppa flyktingströmmen och förhindra att fler och fler länder dras med är fred. Det är varken lättare eller svårare än så. Och det är bara möjligt om vi anammar samma tidsperspektiv som de som strider på marken i Syrien. Inget kommer att lösas före jul.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.