Geo Stenius: Homo sovieticus
Det är betecknande för västvärldens okunskap om Ryssland att man allmänt föreställde sig att Sovjetunionens fall i början av nittiotalet automatiskt skulle leda till ett demokratiskt samhälle av västligt slag. I dag upplever vi sedan en okontrollerad västlig motreaktion mot en Vladimir Putin som i ren och skär maktlystenhet antas ha gjort Ryssland till en ny diktatur. Utan att applådera Putins politik vill jag gärna hävda att detta är en stark förenklig, men också att vi vanliga finländare har ganska stora möjligheter att lära oss förstå vissa centrala element i det ryska samhällets grundströmningar.
Vi behöver bara gå på bio och se Andrej Zvjagintsevs film Leviathan eller läsa färska nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs bok Tiden second hand.
Aleksijevitj skriver om Homo sovieticus, sovjetmänniskan, eller rättare sagt om slutet på sovjetmänniskan. Om man kan använda ett uttryck som slutet på något som finns djupt inne i många ryssars själ ännu i dag.
Under kommunismens tid fanns det en galen idé om att skapa en ny människa, säger Aleksijevitj. Och det lyckades man med, det var kanske det enda man lyckades genomföra, säger hon. Jag känner henne, den sovjetiska människan, jag levde tillsammans med henne i många år. Hon är jag, mina vänner och bekanta, mina föräldrar. Och socialismen dog, men vi blev kvar.
Aleksijevitj har lyssnat till ett oändligt antal före detta sovjetmedborgare om vad Sovjetunionen var, hur man levde och vad som hände efter supermaktens fall. Om den enkla lyckan i de oändliga köksbordsdiskussionerna om litteratur, filosofi eller vad som helst annat. Om helvetet med utrensningar, om krig, om drömmar om ekonomiskt välstånd, om kapitalismens vilda djungel.
Andrej Zvjagintsev ackompanjerar henne med en film om korruption och maktmissbruk i en liten stad vid Ishavskusten. Filmen Leviathan har inspirerats av Jobs bok och Thomas Hobbes, men där Job aldrig utmanar sin Gud och tåligt uthärdar alla orättvisor, straffas filmens rebeller hänsynslöst. En belöning lik den som Job sedan får saknas i filmens nattsvarta slut. Att makten är det enda man skall tjäna klingar som slutackord.
Man kunde säga att makten i kontrast med den ryska människans kärlek i vidaste mening är basen för Homo sovieticus. Både Zvjagintsev och i synnerhet Aleksijevitj målar upp en verklighet där kärlek, medmänsklighet och djupt filosofisk livsförståelse kontrasterar mot maktens och krigets strukturer. Det vackra blommar mitt i helvetet. Och förlamar samtidigt rebellerna.
Man får klarhet i varför Michail Gorbatjov är så avskydd. För miljoner ryssar förstörde han ett land som gav dem en vardag och trygghet. I stället kom en hel del kaos och ofta armod. Putin innebär ordning.
Politiska strateger bör gärna minnas att förhållandet mellan makt och människor varierar. Om man vill exportera ideologier och stöda rebeller i andra länder finns här många fallgropar. Rebeller har ofta bara en dimension. Ryssarna irrationellt många.
Geo Stenius
är journalist i periferin.