Paula Salovaara: Havsvardagsrum, varför inte?
Staden växer, metrotunneln kryper äntligen vidare från Gräsviken, framtiden är nästan här. Kommunerna i huvudstadsregionen förbereder sig med att frenetiskt bygga bostäder för nya skattebetalare längs med metrospåret.
I min hemstad Esbo kommer framtiden bärande på bland annat en konstgjord ö.
”Vad nu igen Esbo?!” skriver en bekant på nätet och pekar på nyheten om den påtänkta Dubai-inspirerade holmen i Finno, där 1 400 esbobor skall få nya hem om några år.
Jag får lust att stanna folk på gatan och be om ursäkt. “Nej, vi esbobor är inte galna. Jo, vi bryr oss om naturen!”
När man tittar på Esbo genom flygplansfönstret, syns mest skog och holmar. Det verkar finnas gott om utrymme för nya stadsdelar. Med urinvånarens darrande stämma ropar jag att nu måste ni genast lugna ner er på stadens planeringskontor. Gör helt vanliga saker en stund, glöm allt som sades på innovationsskolningen. Man kan tänka utanför lådan, men man behöver inte bygga en stadsdel utanför den.
Under de kommande dagarna hör jag flera Esbo-ironiska kommentarer, om hur trångt det börjar bli i staden, knappt någon skog kvar.
I en intervju säger Kimmo Leivo, projektchef på Esbo stad, att tanken är att Finno ska bli ett eftertraktat område, och för att de skall ske, behövs det bland annat ett gemensamt havsvardagsrum för alla.
Havsvardagsrum trodde jag vi hade redan. Stränderna, holmarna, havet, som alla kan nå med priset av en bussbiljett.
Politikerna påpekar att strandlinjen i regionen har förändrats tidigare. Den konstgjorda ön är bara ett steg i samma utvecklingskedja. Titta på Busholmen i Helsingfors, där skvalpade havet tidigare. Nu har Esbo chansen att göra något spännande med sina stränder. Fram med grävskopan!
Tanken på utvecklingen oroar, men jag för stränga diskussioner med mig själv. Säger att nu skall du skärpa dig och bli en modern människa som godkänner det att världen förändras. Nostalgi passar inte ihop med stadsplanering, du skall ta emot framtiden och eventuella nya holmar med öppna armar. Dessutom måste ju stenmassorna från metrobygget dumpas någonstans, och då kan man passa på och snickra lite ny skärgård. Kostnadseffektivt och praktiskt är det också, räknar de på staden.
De häckande fåglarna har lovats en ny – konstgjord – kobbe så att de kan pryda havsvardagsrummet som tidigare. Miljöproblem blir det inte heller, läser jag.
För att förstå mera, lyssnar jag på en intervju på Yle, med arkitekten Stefan Ahlman (SFP), som är medlem i stadsplaneringsnämnden. Han förklarar tålmodigt och med klara exempel att planen inte är vansinnig. ”Väldigt mycket av den här viken har inget med naturen att göra” säger han. På området har det tidigare varit ett kraftverk, högar av kol, båtförvaring och ingalunda någon naturidyll.
Bäst att medge. Jag är en hopplös strandlinjeromantiker och behöver en konstgjord ny fördomsfri attityd, gärna kostnadseffektivt.
Paula Salovaara
är journalist och företagare.