Markus Haakana: Superlivsmedel eller leverbiff?
Superlivsmedel har erövrat Finland, och det med besked. Inte minsta butik kan längre undvara en egen superlivsmedelhylla med pulver, nötter och exotiska bär. Elakt kunde man tänka att vi finländare måtte vara oerhört illa däran, eftersom vi nu konsumerar de här nya och nygamla livsmedlen med sådan frenesi. Och visst låter löften om livsmedel som förebygger cancer, demens, hjärtsjukdomar och impotens fantastiska. Det är nästan så man kan se sin livslängd ta långa kliv framåt medan man klunkar i sig sin gröna smoothie.
Och visst: det är alltid hälsosammare att dricka en grön smoothie i stället för en cola. Råchoklad är bättre än Snickers. Men vi tänker inte så; vi vill äta kakan och ha kvar den, så det får bli hälsosmoothie till frukost och cola till lunchen. Raw food på tisdag och pizzabuffet på lördag.
För de flesta är superlivsmedel inget mer än en liten flört, något nytt och roligt som man kan köpa och känna sig lite nöjd över. Och det är allt som hälsoindustrin begär. De hoppas tjusningen ska hålla i sig ett tag till, så de får slut på sina lager av burkar med granna etiketter. Samtidigt fortsätter de frenetiskt att leta efter nästa grej att fylla våra butikshyllor med. I går LCHF, i dag superlivsmedel, i morgon, vem vet?
Samtidigt knatar majoriteten av folket på med alldeles vanlig mat som bränsle. De mår förstås precis lika bra eller dåligt som de entusisiaster som gillar superlivsmedel men kommer lättare (och billigare) undan då de inte behöver hålla reda på det exakta intaget av phytokemikalier, spårämnen och proteiner. Håller de sig till en vanlig, mångsidig diet, regelbunden motion och undviker överdrivet supande och rökande, kommer de troligen att leva precis lika länge som superlivsmedelfolket. Med förbehåll för dåliga arvsanlag, vilket för all del vem som helst kan ha.
Den som vill, kan enkelt kolla upp saken: En ynka leverbiff på 100 gram innehåller nästan lika mycket nyttiga näringsämnen som en halv burk grönt pulver. Lägger man till potatis och lingon får pulvret ge sig. Skillnaden är att det tar en kvart att äta en god portion med leverbiff, medan det kan ta veckor att få slut på en burk grönt pulver.
Men vår oskyldiga flört med superlivsmedel har också en allvarligare avigsida. Det finns nämligen grödor, som är superlivsmedel helt på riktigt: grödor som är extremt näringsrika och som växer snabbt också i näringsfattig och torr jord. Quinoa är ett exempel, moringa ett annat. De här växterna håller folk vid liv i fattiga länder, och kunde utnyttjas ännu bättre i kampen mot undernäring.
Det ironiska är att då hälsoindustrin i väst upptäcker en ny produkt, paketerar det och säljer det stiger också priset till skyarna. Så högt, att de människor som mest skulle behöva grödorna inte längre har råd med dem. Så har redan skett med quinoa, och moringa-boomen har bara börjat. För oss är det ett roligt (och i sig säkert även nyttigt) tillskott. För andra är det en fråga om överlevnad.
Då kan jag glädjas åt leverbiffen i stället.
Markus Haakana är företagare och tvåbarnsfar.