Elina Pirjatanniemi: Rör inte min byråkrat
Universiteten förbereder sig som bäst för de årliga resultatförhandlingarna med Undervisnings- och kulturministeriet. Ministern har denna gång valt att närma sig högskolornas ledning med ett öppet brev. Hon hade säkert goda avsikter. Men hos mig framkallade brevet närmast ilska. Jag är så trött på att höra hur vi som jobbar vid universiteten är ineffektiva. Det är vi nämligen inte.
Jag tänker inte orera om det faktum att professorer arbetar hundratals timmar mer än vad vi årligen får lön för. Jag tänker inte heller berätta om hur hårt studerandena pressas eller om hur osäker framtid många forskare har. I stället tänker jag försvara universitetens förvaltning.
Vid universiteten får man ofta höra att alldeles för många jobbar inom förvaltningen. Det stämmer att antalet människor som jobbar med förvaltningsuppgifter har ökat. Dels beror det på att alla byråkratier har en benägenhet att legitimera sig själv genom att skapa nya uppgifter. Jag förnekar inte att detta även kan ha skett inom universiteten. Det är alltid viktigt att diskutera vad förvaltningen sysslar med. Men den diskussionen måste vara mer analytisk än det enkelspåriga tjatet om för stor förvaltning.
Vi tar ett exempel. Universiteten är resultatstyrda och får statlig finansiering. Vi får pengar i enlighet med en finansieringsnyckel som belönar vissa typer av resultat. Ett av dessa är studerande som avlägger minst 55 studiepoäng om året. Det finns ett starkt incentiv att se till att så många som möjligt blir så kallade femtiofemmor. Styrningen hjälper oss att skapa smidigare studievägar, vilket givetvis är positivt. Jakten efter studiepoäng har dessvärre också den följden att vi måste öka kontrollen av lärare och studerande. Det i sin tur betyder mer förvaltning.
Många av de som jobbar inom förvaltningen sköter om kontrolluppgifter av olika slag. Vi ska rapportera våra publikationer, nätverk, arbetstimmar, ansökningar vi lämnat in hos externa finansiärer och så vidare. Ju mer vi kontrolleras desto fler människor behövs som sköter om kontrollen. Det här fenomenet är inte universitetens fel. Vi kan inte heller välja bort det. Ministeriet kunde däremot gärna fundera på om allt detta verkligen lönar sig. Tiden som vi använder för att planera och rapportera är snart lika stor som det egentliga görandet.
Det är också viktigt att notera att forskare med åren har fått mer förvaltningsuppgifter. Orsaken är enkel. Eftersom förvaltningen bantas ner samtidigt som mängden förvaltningsuppgifter förblir som förr byter uppgifterna plats. Det här må låta elitiskt, men det är faktiskt inte klokt att låta forskare sköta om förvaltningsrutiner. Vi har rätt till en väl fungerande förvaltning som sköts av personer som kan sin sak. Vi behöver våra kolleger som jobbar inom förvaltningen. Utan dem får vi ett enda kaos. Alla vi som jobbar vid högskolor och universitet borde tacka en kollega per dag. Jag tänker börja med någon av våra byråkrater.
Elina Pirjatanniemi
är professor i folkrätt och föreståndare för Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.