Antonia Wulff: Bank i fårakläder
HBL hade för en tid sedan (13.10) en artikel om Världsbanken och dess roll i fattigdomsbekämpning och förverkligandet av den nya globala agendan för hållbar utveckling. Den finländska direktionsmedlemmen medger att de strukturella anpassningsprogram som banken påtvingade låntagarländer på 1980-talet inte fungerade, men menar att banken har lärt sig mycket sedan dess och i dag räddar världen.
Men FN:s specialrapportör för extrem fattigdom och mänskliga rättigheter publicerade häromveckan en rapport där han kritiserar Världsbanken för dess ovilja att aktivt främja mänskliga rättigheter. För hör och häpna, en av de mest inflytelserika aktörerna inom global utveckling befattar sig principiellt inte med mänskliga rättigheter.
Beröringsskräcken beror delvis på Världsbankens stadgar som förbjuder all inblandning i länders politiska angelägenheter; beslut skall endast fattas med hänvisning till ekonomiska faktorer. Var de politiska angelägenheterna slutar och de ekonomiska tar vid är i mångt och mycket en tolkningsfråga, men mänskliga rättigheter har alltid ansetts vara en politisk fråga.
Det absurda är att mycket annat har förändrats under årens lopp. Specialrapportören påpekar i rapporten att definitionen av ekonomiska faktorer och utveckling har breddats enormt sedan Världsbanken grundades 1944, och ledarskapet har lyckats hitta argument för att jobba med frågor kring korruption, miljö, och rättstaten. Alla är de oundvikliga delar av utveckling, och har en självklar ekonomisk inverkan, men mänskliga rättigheter har då som nu ansetts vara annorlunda.
Det är både föråldrat och farligt att separera utveckling och mänskliga rättigheter. I praktiken betyder det att banken inte beaktar en mängd frågor som är grundläggande för hållbar och långsiktig utveckling. Under de senaste 15 åren har stora framsteg gjorts i att utrota fattigdom men människorättssituationen i världen har inte förbättrats i samma takt.
Människorättsmotviljan inom Världsbanken är inte ett sammanträffande. Ett systematiskt stöd för mänskliga rättigheter skulle tvinga Världsbanken att tänka om. För en utbildningspolitik som utgår från rätten till utbildning är något helt annat än det som Världsbanken i dag sysslar med. Förra året investerade den till exempel tio miljoner dollar i privata, avgiftsbelagda och vinstdrivande lågstadieskolor i Kenya och Uganda. Trots att både nationell lagstiftning och internationella människorättsnormer förpliktigar Kenya och Uganda till att garantera gratis lågstadieutbildning för alla stöder Världsbanken inte de offentliga utbildningssystemen. Man kunde till och med säga att de motarbetar det offentliga systemet. Och rätten till utbildning.
Med de lån den beviljar och den forskning den bedriver tilläts Världsbanken definiera vad utveckling är och skall vara, men väljer att ignorera de mänskliga rättigheterna. Så förbättrar man inte världen. Framför allt inte om de 188 medlemsländerna menar allvar med sin nya agenda för hållbar utveckling.
Antonia Wulff
med internationell utbildningspolitik i Bryssel.