Paul Lillrank: Förnekare i väntan på Godot
Förintelse- och klimatförnekarna har fått sällskap. Nu har vi debattörer som förnekar att det pågår en ekonomisk kris i landet. Åtstramning, anpassning och nedskärning är endast komplott och konspiration, som drivs av alarmister i kapitalets tjänst.
Till en del har förnekarna rätt. Finansministeriet vet inte exakt hur stora underskotten är. Det får duga med uppskattningar, vilka varierar några miljarder hit och dit. Finlands skuldsättning i internationell jämförelse inte är särskilt hög. Det finns gott om ännu större syndare. Åtstramning i en nedgång är emot ekonomisk teori.
Av dessa halmstrån bygger förnekarna ett argument att besparingarna är både skadliga och onödiga.
Men man behöver inte vänta på den absolut exakta siffran för att veta, att underskotten är mycket stora. Att andra länder har större skulder betyder endast att de inte kan hjälpa till om vi hamnar i riktigt stora svårigheter. Visst hade det varit bättre att strama åt under högkonjunkturen, men hur kan man veta att anpassningen blir lättare om man skjuter upp den?
Och så påstås det att regeringen inte drivs av fakta utan av värderingar.
Visst, den främst av dessa är, för att citera den förre svenska socialdemokratiska statsministern Göran Persson, ”den som är satt i skuld är inte fri”. Frihet här betyder både friheten att agera, om en riktig baddare till kris skulle dyka upp, och friheten att låna om till exempel teknologiska landvinningar erbjuder riktigt fina möjligheter för offentliga investeringar och produktivitetsskutt. Den som tvingas beta av gamla skulder är inte fri. Man betalar för sådant man konsumerat och glömt. Framtiden har redan passerat. Den skuldsatte har inga visioner, inte friheten att växla ner, experimentera, eller satsa på miljön. Det enda som återstår är en desperat jakt efter tillväxt.
Förnekarna vill ha fortsatt skuldsättning för att allt kan fortsätta som förut. De borde kunna säga, hur långt kan man leva på krita? Var är den bortre parentesen? När och hur kommer ekonomin att vända?
Liksom i Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” går förnekarna omkring och hoppas att ett mirakel kommer att ske i morgon. Finländska företagare ser ljuset, tar fram konkurrenskraftiga produkter, lägger av skatteplanering och profitmotiv, jobbar häcken av sig för förmånen att försörja de sysslolösa. Eller att stat och kommun tar över näringsverksamheten och vips har vi världens första fungerande planekonomi.
Om förnekaren har rätt och alarmisten har fel uppenbarar sig Godot och Finland är tryggt tillbaka i fyra procents tillväxt. Vad händer? Tja, inga problem. Alla kan få tillbaka det som skurits ner och sedan lite till.
Om förnekaren har fel och Godot inte kommer, vad händer? Då får man lämna friheten för att desperat kravla upp ur en grop som är mycket djupare än dagens.
Paul Lillrank
är professor vid Aalto-universitetet.