Markus Haakana: Kräftgång för jämställdheten
Någonting har hänt, och det stavas backlash. Jämställdhet har blivit en icke-fråga, skriver Markus Haakana.
I Vanhanen II:s regeringsprogram ägnades jämställdheten mellan könen ett alldeles eget avsnitt. Målsättningarna var ambitiösa: Pappaledigheten förlängdes med två veckor. Kostnaderna för föräldraledigheterna skulle jämnas ut. Löneskillnaderna skulle jämnas ut. Könskonsekvensbedömning skulle bli gängse i allt lag- och budgetberedningsarbete. Genustänk skulle införlivas i lärar- och barnträdgårdslärarutbildningen.
I den regeringen ingick tolv kvinnliga ministrar och åtta manliga. Det största oppositionspartiet SDP leddes av Jutta Urpilainen. De gröna hade Tarja Cronberg och Päivi Räsänen ledde Kristdemokraterna. Tarja Halonen var president.
Två val och regeringar senare nämns ordet jämställdhet summa fem gånger i regeringsprogrammet. Inte ett ord om att det skulle vara något eftersträvansvärt. Finland är ett jämställt samhälle, konstateras i en kort mening.
År 2015 behandlar riksdagen ett medborgarinitiativ som vill kringskära kvinnors rätt till abort och ett annat som skulle återinföra skrivelserna om man och kvinna i äktenskapslagen. Den subjektiva rätten till dagvård hotas.
Någonting har hänt, och det stavas backlash. Jämställdhet har blivit en icke-fråga. Med det finska ordet tasa-arvo syftar Centern på regional jämställdhet, medan Samlingspartiet vill ägna sig åt ”mahdollisuuksien tasa-arvo” (ungefär möjligheternas jämställdhet). Sannfinländarna tar inte ordet i sin mun över huvud taget. Ingen nämner f-ordet.
Regeringen Sipiläs sätt att hantera jämställdhetsfrågor är talande. Kanske var avsikten inte att aktivt slå tillbaka mot jämställdhetssträvandena då man skrev regeringsprogrammet, man bara ... inte tänkte på det, typ.
Då tiotals akademiker, forskare och aktivister av olika slag sedan slog larm om saken, då förkunnade man att regeringen minsann redan i höst tänker göra upp ett jämställdhetsprogram för 2015–2019. Jämställdheten ska kartläggas på bred front, lovade jämställdhetsminister Juha Rehula (C).
Jag får gärna ha fel på den här punkten, men jag har svårt att tro att ett sådant program skulle ha någon avgörande betydelse för regeringens politik. En regering som genuint värnade och jämställdhet hade lyft upp jämställdheten utan särskild påminnelse och inkluderat den i allt sitt arbete.
För det är så jämställdhet fungerar i beslutsfattandet: Det handlar inte bara om konkreta åtgärder (även om sådana förstås behövs) utan en insikt om att beslut på så gott som alla sektorer kan ha så kallade könskonsekvenser. En insikt om att om jämställdheten inte ständigt tas i beaktande, börjar vi backa.
Jag kan inte låta bli att tänka: Var det ens någon som viskade om detta då regeringsprogrammet skissades i de olika arbetsgrupperna? Valde regeringstrion aktivt bort jämställdheten eller var det bara ingen som kom att tänka på den? Jag vet inte vilketdera som är värre.
På fyra år hinner Finland inte backa så mycket. Men det är illa nog att stå på ställe.
Skribenten är företagare och tvåbarnsfar.