Hilkka Olkinuora: #AllPerfectPanel
Nu är äldreveckan slut. Den började på kanelbullens, lärarnas, slowfoodens och distansarbetets veckoslut och avslutades på psykhälsans, litteraturens och flickornas veckoslut. Terminalvård gör snabbreklam på public service–kanalen. Och nu kör vi redan med regnbågsveckan och bröstcancermånaden. Livet går vidare. Business as usual. Business, bokstavligen.
Vi udda och annorlunda måste få pengar. Men i och med övergången från välfärdsstat till välgörenhetssamhälle har kampen om resurserna hårdnat. Den som skriker högst, gråter vackrast och lobbar skickligast vinner. Dreglande psykunga har det tuffare än storögda småpatienter, varnade en erfaren läkare redan för två decennier sedan. Det är trångt om dagar, veckor, månader, spaltmillimeter, donatorer. Politiker måste lockas att se just min sak som den rakaste vägen till väljarnas hjärta, annars lämnar de gärna fajten i darwinistisk anda åt de behövande. Även råttorna biter ju ihjäl varandra om de är lämnade hungriga i ett trångt utrymme.
Vi svaga och åsidosatta vill ha respekt. Men i dagens framgångs- och konsumtionssamhälle får man bäst gehör som just konsument, en lukrativ kugge i marknadens maskineri. Darriga åldringar blir intressanta först som affärsunderlag för den så kallade äldreekonomin och vårdbranschen. Blyga unga köper attityd och utseende, deras föräldrar evig ungdom, utan vilken ingen succé.
Vi icke-fullkomliga måste vara lagom lidande för att kunna övervinna de lyckades sympati och stöd. Vara synliga, men inte så störande att blicken och plånboken vänds bort. Ett nödställt eller dött barn berör alltid mer än ett hav av lik. Människan kan ta in bara så mycket åt gången.
Hur mycket elände tål du egentligen som mediekonsument ? Den frågan ställer även mediefolket vid varje redaktionellt beslut. Under den förra recessionen fick ett par chefredaktörer avgå då läsarkretsen hade sett nog av hungriga afrikanska barns ögon i sina fosterländskt-kristliga tidningar. Man skulle ha trott att tv-krigen, sociala medier, förnedringstelevision, våldsamma dataspel och nu senast flyktingfloden skulle ha underlättat vårt bemötande av det annorlunda. Men så är det nödvändigtvis inte.
Visst tolererar vi. Vi låter dig vara du så länge som du inte stör oss. Bara ditt sätt att vara inte gör mig obekvämt medveten om mina egna svagheter – allra mest om min egen dödlighet. Då du inte rubbar mina mödosamt fulländade cirklar. Men tolerans är inte respekt, än mindre glädje i bemötandet. Den ser uppifrån; den är inte nog.
På nätet cirkulerar hashtagen #AllMalePanel som pekar ut tillfällen där bara män kommer fram i sammanhang som angår alla kön. Men att få några damer med är inte hållbar utveckling. Vi vill också se olika åldrar och olika funktionsfärdigheter, bland annat. Vi vill se dem och det som vi ville tro inte fanns. Vi vill ha #Allimperfectpanel, vi vill se er alla.
Hilkka Olkinuora är ordbrukare.