Mikael Sjövall: Rötter
Han avviker från den östeuropeiska normen i sin spretiga frisyr och trendiga ring i högra örat. Vi står på flygplatsen i Kiev och utväxlar funderingar på engelska. Jag är på väg hem till familjen efter en arbetsresa och han är på jakt efter sina finska rötter efter att ha tillbringat två år som lärare i engelska i Ukraina. Det är över hundra år sedan hans släkt utvandrade till USA där ett nytt och friare liv hägrade bortom Atlanten. ”Religionsfriheten var så mycket bättre i Minnesota på den tiden”, säger han utan att precisera vad som gjorde hans förfäders liv så surt i Finland. Nu bär det av till Tammerfors där avlägsna släktingar tar emot honom med öppna armar.
På samma flygplats ser jag israeliska judar som köar för flyget till Tel Aviv. Före andra världskriget bodde det omkring 2,7 miljoner judar i Ukraina. Efter nazistiska folkmord, sovjetiska pogromer och den ukrainska extremhögerns förföljelser återstår det endast cirka 70 000 judar i landet. Kontakterna mellan dem som har utvandrat och dem som stannade kvar består. De judiska pilgrimsresorna avlöser varandra. De som bor i exil har vidgat perspektiven men kanske förlorat fotfästet på köpet. Ibland är det svårt att slå rot på främmande platser. Många av de israeler som trängs på flygplatsen i Kiev är där för att återknyta kontakten med sitt förflutna och greppa tag i det som återstår av släktens forna liv i Ukraina.
Samma molande längtan efter det förlorades skimmer plågar de flesta karelare som var tvungna att lämna sina hem efter fortsättningskriget. Känslan fortplantas i flera generationer. Då min svärmor besökte sin hemgård i Jäskis (Jääski) för första gången i vuxen ålder tog hon med sig perenner från den forna släktgården för att få med sig något handfast. Husets nya ryska invånare hjälpte henne med att gräva upp perennerna med rötter och allt. Nu ringlar sig samma perenner på svärföräldrarnas gård i Helsingfors.
De forna byarna med sina sociala strukturer och inrutade seder existerar inte längre i samma tappning som på 1940-talet. Vi flyttar hundratals kilometer efter jobben, flyger till Kanarieöarna på sex timmar eller snackar med vänner på andra sidan jordklotet på Skype över nätet. Det snabba tempot har vaggat oss in i villfarelsen att rötter har blivit överflödiga. Vi glömmer att känslor inte färdas i samma takt som hjärnans och kroppens flykt från vardagens monotona lunk. Att återknyta till vårt ursprung är viktigare än vi tror. Jag har det senaste året träffat en del estlandssvenska återflyttare som har återvänt till släktens gamla boplatser. Jag har jag slagits av hur många av dem som har valt att bygga sitt hus på exakt samma ställe där föräldrarnas eller morföräldrarnas hus stod en gång. Fysiska platser konkretiserar vår längtan efter kontinuitet.
Just nu söker tusentals flyktingar trygghet i Finland. Jag hoppas att vi lyckas vårda deras kapade rötter väl. Din och min empati kan vara avgörande då nya släktträd slår rot i vårt land.
Mikael Sjövall
är kommunikationschef i finansbranschen, han har sina rötter i Larsmo, Esse och Pargas.