Anu Koivunen: Gränsen
Här kan du känna dig gränslöst välkommen och ha gränslöst trevligt! Så hälsas den som besöker turistbyråns för HaparandaTornio webbsida. Samarbetet för städerna på riksgränsen är så tätt att de slopat särskrivningen av sina namn i marknadsföringen. Regionen lanserar sig som ”internationell mötesplats”, en ”gränslös tvillingstad” med möjligheter för ”gränslös tillväxt”.
I två veckor har jag tänkt på gränsen nära min hemstad Kemi, gränsen som för mig alltid existerat som icke-gräns. Jag växte upp med berättelser om hur mina föräldrar och släktingar sökte skydd i Haparanda i slutet av andra världskriget. Från att ha symboliserat skillnaden i levnadsstandard mellan det välbärgade Sverige och det fattigare Finland förvandlades gränsen under 1970-1980-talen till smör- och sockerturismens landskap, och därefter till en dröm om golfbanor, bandylag och busstationer som drivs gemensamt. Ett hopvuxet stadscentrum där människor kan förflytta sig fritt. Vägarna byggdes om, och de gamla tullhusen försvann ur ens sikte.
Under den vecka som gått kom gränsen tillbaka. Gränsen som vi hade glömt blev plötsligt synlig då finska myndigheter skärpte gränsbevakningen på grund av flyktingsituationen. Först talades om stickprov, men åtminstone inledningsvis kontrollerar finska gränsbevakare, poliser och beväringar alla bilar, cyklister och fotgängare. Bilar undersöks inte för gömda smör- och sockerpaket utan för människor. Polisen kontrollerar resedokument hos dem de bedömer som ”olagliga”, ”tar fast” och ”leder” till den nyetablerade flyktingsluss i Torneå där de nyanlända registreras och dirigeras vidare till en flyktingförläggning någonstans i Finland.
Gränsen återuppstod förvisso redan förra lördagen då hundratals finländare i Torneå stod i armkrok och bildade en mänsklig mur som demonstration mot att Finland tar emot asylsökande. Landsgränsen blev med ens synlig som en mental och politisk gräns mellan två olika förhållningssätt till en humanitär kris. Europas tudelning i frågan konkretiserades av alla platser i HaparandaTornio,
Rykten om busschaufförer som sökte alternativa rutter för att skydda sina passagerare från ”Isis Go Home”-skyltar kändes som stor tröst, men tystnaden omkring och konsekvenserna av den klyfta som i flyktingfrågan finns mellan Finland och Sverige skrämmer. I Europa är de goda grannarna på olika sidor – åtminstone i offentligheten.
Imagemässigt har flyktingfrågan tagit Finland tillbaka till 1970-talet. Genom att både godkänna och motsätta sig flyktingfördelningen inom EU spelar Finland ett dubbelspel som påminner om landets desperata försök att under det kalla kriget balansera mellan öst och väst. Då var det geopolitiken som föranledde dubbelspelet, nu är det ren inrikespolitik. Finland både har och inte har regeringsbråk med Sverige – svaret beror på kontext, vem som talar till vem.
Det nya kalla kriget i Europa gör sig gällande i HaparandaTornio, och jag hoppas innerligen att politikerna gör allt för att det inte är det nya normala.
Anu Koivunen
är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.