Paul Lillrank: Förlamning
Hur är det möjligt att landet som brukade skrävla om sin höga utbildning och flexibilitet nu står som ett förstenat rådjur i strålkastarljuset?
Hur är det möjligt att landet som brukade skrävla om sin höga utbildning och flexibilitet nu står som ett förstenat rådjur i strålkastarljuset?
Världen har förändrats på sätt som många inte kan eller vill acceptera. Om världsbilden förblir den gamla försvinner handlingskraften.
Sedan 2008 har Finlands ekonomi krympt. Av detta borde följa att lönerna, efterfrågan, konsumtionen, bidragen och budgeterna sjunker. Men har man alltid levt i en värld där det alltid kommer mer är detta ofattbart.
Den finländska ekonomin har stimulerats med tiotals miljarder euro. Verkningarna är försumbara. Fortfarande hörs kraven på att göra mer av detsamma. Keynesiansk stimulanspolitik gäller i en värld med ständig tillväxt som tillfälligt avbryts av konjunktursvackor. De kan lätt åtgärdas med lån, som sedan betas av när tillväxten återkommer. Men så som det ser ut nu, kommer ekonomin inte att vända inom en överskådlig framtid. I denna nya värld gräver stimulanspolitiken en grekisk grop.
Flyktingar väller in i Europa. Många goda människor undrar varför vi inte kan låta dem komma och stanna, på samma sätt som när hugenotterna flydde från Frankrike, USA accepterade miljontals européer, judar fick fristäder och karelarna bosattes. Världen i dag är annorlunda. Det behövs bostäder, skolor, sjukvård och försörjning enligt välfärdsstatens uppskruvade standarder. Det kommer att kosta. Att få mer än ett fåtal av invandrarna i arbete är inte möjligt med nuvarande löner och regler. När de välvilliga inser alternativen – bekosta bidragen, förändra arbetsmarknaden eller stänga gränsen – blir de chockade och viftar vilt omkring sig med rasistkortet.
Social- och hälsovårdsreformen står och stampar utan visioner. Där förhärskar en världsbild där alla problem orsakas av resursbrist och alla lösningar kräver mer resurser. När mer inte går att få kan man inget göra. Det skulle vara visionärt att ta fram en plan B: hur tryggar vi de nödvändiga tjänsterna med hälften av de nuvarande resurserna. Men den tanken kan inte tänkas i en värld som alltid glupskt maximerat sina resurser.
I den ständiga tillväxtens värld kunde man lägga en växande börda utgifter och regler på företagen samtidigt som det var salongsfähigt att spy galla över giriga kapitalister. Det gick att klämma åt när industrin var beroende av inhemsk arbetskraft. Så är det inte längre i en globaliserad värld. Arbetarna har blivit beroende av företagen, välfärden kan räddas endast av företagare. Dags att skruva ner tonläget.
De ekonomiska utsikterna i världen är inte goda. Produktivitetsökningen stagnerar, tillväxten sackar, Kina har problem. Den som vill avvika från den globala mittfåran måste vara exceptionellt bra. Men i landet lagom kan man inte tolerera något exceptionellt.
Den gamla världen slutar med en oförstående blick innan det smäller.
Paul Lillrank
är professor vid Aalto-universitetet.