Kants eviga fred
I ett par års tid har jag haft för vana att promenera två gånger varje dag. Ofta blir det samma rutt kring Nybondaskanalen i Solvik, Nordsjö, en rutt som vi börjat kalla "Immanuel Kant".
Kant (1724–1804) sägs ha promenerat dagligen samma rutt i ostpreussiska Königsberg (nuvarande ryska Kaliningrad).
Mina dagliga Kant-promenader var ingivelsen till att läsa hans bok "Zur ewigen Frieden", som Into utgav på finska ("Ikuiseen rauhaan", på svenska "Om den eviga freden") på Hiroshima-dagen den 6 augusti i år. Det är femte upplagan, varje gång i Jaakko Tuomikoskis översättning. Den första utkom 1922.
Den tanke som tilltalar mig mest är Kants åsikt att en förutsättning för fred är att författningen i varje stat är republikansk, grundad på samhällsmedlemmarnas frihet och jämlikhet. En annan central tanke är att stående härar med tiden skall försvinna. "Att taga män i tjänst för att döda eller bli dödade innebär att staten använder dem som rena maskiner eller verktyg, vilket inte låter sig förenas med vår rätt till den egna personen" (citatet ur den svenska översättningen av Alf W Johansson 1996).
När medborgarnas medgivande krävs är det svårare att inleda krig, eftersom de själva får bära krigets kostnader. I stater där individen är undersåte och inte medborgare är det den lättvindigaste sak i världen att gå i krig, hävdar Kant. Det är på detta teorin om att demokratier inte krigar mot varandra baserar sig.
En likartad teori är den marxistiska om att krigen tar slut då proletariatet segrat i hela världen, "ty Internationalen åt alla lycka bär". Den är minst lika utopisk som den demokratiska fredsteorin. Demokrati kan sällan exporteras med våld, vilket vi sett i Afghanistan och Irak. Lika väsentligt för en varaktig fred är en jämnare fördelning av resurserna och välfärden i världen.
Då Kant sätter sin tilltro till medborgarna menar många att det avgörande är att nationernas ledare förhandlar och kommer överens, att det finns institutioner som FN och OSSE samt medlare som Martti Ahtisaari. Denna uppfattning uttrycks i Cornelis Vreeswijks 60-talssång "I natt jag drömde". I drömmen satt statsmän i rad och skrev på ett konvolut varefter alla krig var slut. Där finns ingen motsättning. Ledarna har lättare att sluta fred om folken kräver det.
En del hävdar dock att invånarnas inflytande kan försvåra ett fredsslut. Som exempel nämns att Finlands ledare inte kunde ta sig ur kriget tidigare än hösten 1944 därför att folket hade svårt att förstå de oundvikliga landavträdelserna då armén ännu låg i Östkarelen obesegrad. Det är kontrafaktisk, det vill säga spekulativ historieskrivning.
Den kanske mest omhuldade teorin går ut på att maktbalans mellan staterna garanterar fred. "Si vis pacem para bellum" (Om du önskar fred, rusta dig för krig) uttrycker denna tanke. Utan terrorbalansen under det kalla kriget hade ett tredje världskrig utbrutit, påstås det. Finland bör ha ett så starkt försvar som möjligt för att avskräcka en potentiell angripare, anser en stor majoritet av den politiska eliten då den vill öka försvarsanslagen samtidigt som nästan alla andra anslag skärs ned.