Pär Stenbäck: Chans till nytänkande
En regering utan SFP har väckt många olika reaktioner, både bland partifolket, väljarna och finskspråkiga wannabe-väljare. En av de sistnämnda tog kontakt och ville inpränta att nu var stunden inne: SFP borde förklara sig som det liberala tvåspråkiga partiet och deklarera att det inte längre är enbart en försvarsorganisation för de svenskspråkiga. Då kommer det omdanade partiet att nå upp till tio procent och säkra sitt inflytande, även för sina svenskspråkiga väljare, ansåg han.
Min (traditionella) invändning var att man lätt kan kasta ut barnet med badvattnet, förlora de lojala väljare som just av språkhänsyn röstar på SFP. Jag tillade att SFP orienterat sig en aning i den riktningen genom att satsa på nya, helfinska valkretsar, visserligen med trevliga, men begränsade framgångar.
SFP har fyra års tid på sig att fundera på de existentiella frågorna. Man kan naturligtvis gå och hoppas att regeringen kastar in handduken i förtid, men det får inte passivera.
När ett parti är borta från politikens frontlinje bör det samla krafter, tänka på sin framtid, aktivt lösa kinkiga frågor samt upparbeta nya relationer till hela det politiska fältet. Att enbart förlita sig på en mer eller mindre aktiv oppositionspolitik i riksdagen räcker inte.
Såsom i alla partier är den aktiva medlemskåren i SFP rätt konservativ, vill inte se förändringar av partiets profil och politik. När hela samhället förändras (ekonomin, invandringen med mera) och partifältet kanske omstruktureras, kan detta bli ett problem. Jag har alltid beundrat Sveriges socialdemokraters förmåga att föra en dialog med sina väljare genom studiecirklar och närstående organisationer. Om SFP kunde engagera sina väjare, skulle ledningen stå mycket starkare inför utmaningarna.
Frågorna att diskutera är många, inte bara avvägningen mellan liberalt och svenskt, mellan språkparti och ett reellt riksparti. Vore det kanske skäl att titta på en mellanform: En finskspråkig parallellorganisation?
SFP är ett utbildnings- och skolparti och behöver glasklara modeller, acceptabla för språkmajoriteten. Men man bör också erkänna att osäkerheten på föräldrahåll om tvåspråkig undervisning består och därför kräver nytänkande. Ungdomens nyemigration till Sverige och invandrarintegration på svenska kräver SFP-ledarskap. Också frågan om kommunstorlek kontra svenskt inflytande borde bearbetas innan Vasa-frågan löses av andra partier.
Bakom knuten lurar också Natobeslutet som kan visa sig starkt polariserande. Ännu har en partidag inte sagt sitt i frågan. En tvåstegskompromiss kan behövas, även om en majoritet av de aktiva troligen är pro Nato, medan väljaropinionerna rör sig kring 50-50.
Listan över heta frågor visar att det finns jobb för en aktiv partiledning. Det kan kännas lättare att hänge sig åt opposition i riksdagen där Soini & Co upprör känslorna, likaså sparbetinget. Jag anser att SFP har en bra sits om man lyckas utforma en saklig oppositionsprofil som skiljer sig från de fyra övrigas, utan att ändå bli undfallande.
Pär Stenbäck
har varit SFP-politiker.