Maria Wetterstrand: Kritik är bara att leva med
De sista veckorna på sommarlovet hade vi läsveckor, jag och barnen. Vi skulle var och en läsa lika många sidor varje dag som vår ålder i år räknat. Bok fick man välja själv. Jag valde 1984 av George Orwell, som av något skäl inte blivit läst tidigare.
I den orwellska världen är medborgarna ständigt övervakade. Den som gör fel, tycker fel, tänker fel eller ens misstänks tänka fel blir fängslad av tankepolisen, vartefter de blir omprogrammerade, skickade till arbetsläger eller avrättade. Ofta utan rättegång.
Det var inte helt gripet ur luften, det där samhället som Orwell beskriver i sin bok, författad under och strax efter andra världskriget. Det låg skrämmande nära den verklighet som människor levde i under kommunism, nazism och fascism runtom i Europa. Den totala kontrollen, en stat som tror sig veta bäst, som tänker åt människorna så de slipper tänka själva, som talar om vilka åsikter och tankar som är rätt eller fel. Som fängslar kritiker och oliktänkande. Sådana som ”förtalat eller skymfat” staten.
Jag har varit riksdagsledamot i tio år av mitt liv. Jag har samarbetat med dåvarande regering i fyra år och tagit ansvar för styret av Sverige. Om jag har mött kritik? Så in i Norden. Jag har hånats, fått ta emot mordhot, haft vandaler som slagit sönder saker på min tomt, kastat ägg på mitt hus. Andra politiker har ljugit om vad jag tycker och vad jag sagt, de har påstått saker om mitt parti som är fullständigt uppåt väggarna, de har hängt ut mina partivänner i medierna fast jag tyckt att det varit orättvist. Man har kallat mig både kommunist och fascist, och en person har i tryckt press påstått att jag vill döda meningsmotståndare med nackskott.
Aldrig någonsin har tanken ens föresvävat mig att jag skulle börja upprätta listor över mina fiender och presentera för medierna.
Varför inte? Av en massa skäl, förstås, men inte minst därför att jag varit representant för ett parti med makt över staten och därmed indirekt en representant för staten. Och som representant för staten åsiktsregistrerar man inte människor. Vi lever dessutom i en rättsstat. Den som upplever sig förtalad eller hotad kan polisanmäla.
Nej, jag tror inte att Sannfinländarna får tyst på de kritiker de satt upp på sin lista över statens (eller åtminstone ett av regeringspartiernas) fiender. Snarare tvärtom. Men hur många andra kommer tycka att det nästa gång är enklare att hålla tyst än att uttala den kritik de tänker? Och vart vill partiet nå med sitt agerande? Sannfinländarna representerar staten Finland. De har till och med utrikesministerposten. Hur kan övriga regeringspartier fortsätta dalta med dem, som om de vore några oregerliga småglin som inte fattar bättre?
Jag tycker inte politiker ska acceptera vare sig mordhot eller vandaler vid bostaden. Men kritik, till och med hånfull sådan, är det faktiskt bara att leva med. Folk tycker olika. Vi lever nämligen i en demokrati där det står var och en fritt att kritisera regeringen och varje parti i den. Än så länge.
Maria Wetterstrand
är tidigare språkrör för Miljöpartiet De gröna i Sverige.