Carl Haglund: En nödvändighet

Som väntat gick statsminister Juha Sipiläs politiska flaggskepp på grund under veckan som gick. Det var uppenbart från början att Sipiläs sätt att driva igenom ett samhällsfördrag var dömt att misslyckas. I samma andetag skall det sägas att Sipilä är ute i rätt ärende. Vår arbetsmarknad måste förnyas.

Före valet lovade Sipilä att springa ihop ett samhällsfördrag. I det här skedet ville många tro på honom. I det allvarliga ekonomiska läge vi befinner oss i kändes oppositionsledarens idéer säkert lockande. Då man blickar tillbaka i vårt lands historia vet vi att också tidigare försök till dylika fördrag har misslyckats. Dessutom valde Sipilä en approach redan veckan efter valet som väckte anstöt på många håll. I ljuset av detta var det ingen överraskning att regeringen i måndags såg sig tvungen att kasta in handduken och medge att det inte blir något fördrag.

Nu återstår då frågan hur man går vidare. De flesta är väl i dag medvetna om att vår arbetsmarknad behöver förnyas som ett led i att vända den ekonomiska trenden i vårt land. Svenska folkpartiet lanserade för sin egen del i våras ett ambitiöst arbetsmarknadsprogram med genomtänkta åtgärder som skulle leda till många förbättringar. Också många andra politiska aktörer än Svenska folkpartiet har talat för förändring. Regeringen har nu aviserat att man kommer att snickra ihop ett paket med lagar och åtgärder för en förnyad arbetsmarknad som riksdagen får ta ställning till. Här gör regeringen helt rätt. I sista hand är det vi beslutsfattare, som fått folkets mandat, som har ansvaret för de här frågorna. I årtionden har stora delar av den här makten delegerats till arbetsmarknadsparterna. Nu står det klart att man inte i trepartsförhandlingar kommer att kunna enas om nödvändiga förändringar.

Det är bäddat för en stormig höst på arbetsmarknaden. Förhoppningsvis kommer regeringen med ett digert paket som strävar efter förnyelse och återställd konkurrenskraft. Sannolikt får vi se strejkhot och andra åtgärder som motdrag. Frågan är om facket i så fall får sin medlemskår med sig. Krismedvetenheten börjar åtminstone så vitt jag erfar vara rätt hög bland vanligt folk. Finland är för oss finländare ett välfärdssamhälle värt att bevara. Med nuvarande utveckling är det inte möjligt för våra barn, för framtida generationer, att njuta av den välfärd vi är vana vid. Skuldsättningen måste sluta och framför allt måste konkurrenskraften återställas för att vända den negativa sysselsättningstrenden.

Många gånger målas diskussionen om arbetsmarknadsförändringar upp som en motsättning mellan arbetstagare och arbetsgivare. I verkligheten handlar det inte om motsättningar. Och skulle det göra det så är det i så fall en motsättning mellan dem som har jobb och dem som inte har det. Vi som har jobb måste tänka på dem som går arbetslösa. Därför måste arbetsmarknaden förnyas. På köpet kan vi dessutom rädda välfärden.

Carl Haglund
är riksdagsledamot och ordförande för Svenska folkpartiet.