Annika Sandlund: Finlands tio i topp
1. Ljuset. Det som gör att björkarna spricker upp skiraste grönt, att sommarnatten varar en livstid och att himlen blir genomskinlig på hösten. Bara en finländare skulle välja att dagligen uppdatera facebook med det exakta antalet sekunder då solen syns på horisonten.
2. Skogen. Det går inte att bo i Finland och vara rädd för skogen, det är en lekplats och en förtrogen. Alltid bakom knuten.
3. Avståndet. Mellan grannarna, i bussen, på jobbet. Sommargrannarna skratt ska endast höras en tyst och stilla natt, de ska inte bygga sitt hus på synavstånd, inte märkas. Hur ska man annars bada bastu och sola näck på den varma graniten?
4. Havet. En man från Nagu påpekade en gång att ”frihet är att stå på en kobbe och pissa i havet”. Jag vet inte om jag håller med, men kan inte sammanfatta det bättre.
5. Språket. Både det melodiska, och så det egna. Jag hatar att se hur barnen krymper när de inser att tanten i kassan inte pratar svenska. Men när tioåringen efter ett besök i Mumindalen frågar varför Snusmumriken läser sagan så mycket bättre på engelska än på svenska ”när vi nu en gång är i Finland”, då vet jag att hon kommer att växa upp till en riktig finlandssvensk. Den totala oförståelsen för varför 95 procent av befolkningen inte behärskar det andra inhemska, den hör till.
6. Kaveria ei jätetä. Ja, jag inser ironin i att skriva det på finska, i synnerhet med tanke på punkt fem, men så är det. När jag var liten räknades varje finne till kaveri, åtminstone när det kom till samhällsföredraget. Nu verkar det som om alla kan välja sina egna kaverin. Bara namnet Sann Finländare insinuerar att det finns icke-sanna finländare också. Jag misstänker att jag hör till dem som inte är ”finländsk” nog, liksom den somaliska mamman som med barnvagnen gick med i ”vi har en dröm”-tåget, de gröna, parlamentarikern med utländsk påbrå, de riktigt rika, de flesta journalister och alla som har en annan åsikt och vågar uttrycka den ... och ja, det blev en utvikling. Kenen joukossa seisot, kan man som sann och tvåspråkig finländare fråga sig.
7. Kulturen. Tove Jansson, Väinö Linna, Sofia Oksanen och alla rasande bra nulevande finlandssvenska författare. Teatrarna och de finska poplåtarna, alla föreningar och tidningar som lever på trots. Körövingar, Sås och Kopp, Tv-nytt och Astrid Lindgren, för lite får man låna.
8. Sältan. Inte endast i Fazers salmiak och Brunbergs lakrits, men i sångerna och livet, det ska liksom vara hårt. Alla känner någon som dricker för mycket, har gått i väggen, slår eller blir slagen. Det är hemskt och motsägelsefullt, men det finns få saker som irriterar en finländare såsom den svenska prutt-hurtigheten. Vi vet med absolut säkerhet att det inte kan vara bra jämnt.
9. Tystnaden. Bara i Finland anses det normalt att gå på en två timmars promenad eller gemensamt bygga ut verandan under närmast total tystnad. Det är vilsamt. Märlligt blir det först när en tredje part frågar hur den andra mår och man svarar att ”ja, hon verkade ju må bra ...”
10. Vännerna. För att de finns.
Det måste de kanske påpekas att listan inte är i hierarkisk ordning. Och att det står var och en fritt att snickra ihop en egen.
Annika Sandlund
arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor.