Nils Torvalds: Oavsiktliga konsekvenser
När den högsta ledningen för Sovjetunionens kommunistiska parti en gång i tiden diskuterade vad man kunde eller borde göra för att hålla den vacklande regimen i Afghanistan vid makten, var det inte många som tänkte på eventuella konsekvenser. Några år senare var det en någorlunda självgod Zbigniew Brzezinski som i en intervju förklarade hur fienden hade gått i fällan. Då tänkte han inte heller på konsekvenserna av att dra in de otillgängliga bergområdenas stammar i en häftig och huvudsakligen väpnad moderniseringsprocess.
När Kenneth Adelman inför det andra kriget i Irak bedömde operationens eventuella risker, fällde han de vinglösa orden om ”att avväpna Husseins trupper och befria Irak kommer att vara en vandring till kakan (cakewalk)”. Begreppet cakewalk kommer från en dans, som uppfördes under slavarnas lediga tid på plantagerna i sydstaterna. Senare belönades den bästa dansprestationen med en kaka. En dans på rosor vore kanske därför den mest exakta översättningen.
Den moderniserade friheten afghanerna och irakierna skulle välsignas med knuffade också i gång det händelseförlopp, som i sin början fick det optimistiska namnet ”den arabiska våren”. Där stod vi alltså och hurrade. Lika självbelåtna som Brzezinski och lika aningslöst stupida som Adelman. Om honom kan vi ännu berätta att han har föreläst om Shakespeare vid amerikanska elituniversitet och han tog sina goda råd till president George W. Bush ur Othello, som Shakespeare antas ha skrivit 1603. Det är Iago/Saddam, som är tragedins onda genius. Othello/George W befriar oss från ondskan.
Men berättelsen slutar naturligtvis inte där. I den här mänskliga katastrofen sitter vi nu – igen – på paradplats som de tre aporna. Vi ser inte, vi hör inte och vi säger nästan ingenting. Men den besvärliga sanningen är den här: vi – vi i betydelsen ”vi som klappade i händerna eller lät bli att protestera” – vi har åstadkommit en ofantlig mänsklig katastrof och vi låtsas att vi inte ser den eller förstår hur den har uppkommit. Och vad värre är: vi förhåller oss till den som om det vore ett litet Svarte Petter-spel. Vi skickar kortet/flyktingarna vidare till nästa station. Turkiet till Grekland, Grekland till Serbien, Serbien till Ungern och Ungern vidare. Eller från Lampedusa till det italienska fastlandet, därifrån till Österrike och från Österrike till Tyskland. Alla låtsas som om det inte vore just deras, utan grannens problem.
En del av det här svallet når också Finlands gränser och vi är ungefär lika intelligenta som våra andra europeiska bröder och systrar (som av någon outgrundlig orsak går under benämningen Homo sapiens också om det vetenskapliga namnet Homo ignoramus vore mera träffande).
Det är inte första gången i mänsklighetens historia som en nästan oändlig serie av oavsiktliga konsekvenser drar fram över oss som en intellektuell pestsmitta. Men två saker är säkra. Vi klarar inte av hur många flyktingar som helst, men det är vårt ansvar! Och vi kan naturligtvis försöka fly det. Då är vi också flyktingar.
Nils Torvalds
är medlem av Europaparlamentet (SFP).