Anu Koivunen: Raskortet
Det verkar vara omöjligt att i Finland diskutera rasism som samhällsproblem. Att människor kategoriseras och värderas olika utifrån hudfärg, geografisk hemvist, etnisk härkomst, kultur eller trosuppfattning glider ständigt undan som ett tema. Det finns alltid något annat som bör diskuteras i stället. Inte 15 000 demonstranter på Helsingfors Medborgartorg en tisdag kväll i juli, inte 1 000 i Jyväskylä eller 4 000 en sommarlördag på Åbo torg tycks rå för det.
Det råder en allmän begreppsförvirring med ständiga glidningar mellan invandring, mångkulturalitet, integration och rasism. En del förklarar förekomsten av rasism med invandring, och vill därmed diskutera just det – invandring. Samtidigt de som välkomnar det mångkulturella samhället som livslevande verklighet vill ofta undvika problemdiskussioner. Liberalismen misstror strukturella analyser och ser diskriminering som en individfråga som rättssystemet får avhandla. De som tolkar rasism som ett symtom på lågkonjunktur vill diskutera ekonomisk tillväxt, och de som ser rasismdiskussionen som ett hot mot yttrandefrihet vill diskutera – yttrandefrihet. Det är alltid något annat i stället.
Också i USA går rasismdiskussionen i cirklar, skriver medieforskaren Linda Williams i sin berömda studie ”Playing the Race Card: Melodramas of Black and White from Uncle Tom to O.J. Simpson” (2001). Sedan 1800-talet tävlar två melodramatiska offerberättelser med varandra i medial offentlighet. Där Harriet Beecher Stowes roman ”Onkel Toms Stuga” (1852) vädjade till medlidande med berättelsen om den dygdiga svarta slaven riktade D.W. Griffiths film ”Nationens födelse” (1915) sympatier till den vita, sexuellt trakasserade kvinnan.
Att kalla denna medielogik för melodramatisk är inte att bagatellisera eller relativisera utan att belysa hur berättelser om vita eller rasifierade offer och skurkar – igenkännbara också i den finländska offentligheten – handlar inte om information utan om känslor. Att medierna ser sig själva som ”färgblinda” har inte minskat utan förstärkt fokusering på moral: vem som är den moraliska vinnaren, vem den moraliskt felande förloraren. Williams menar att ”raskortet”, att åberopa rasism, därmed har – trots sakargument – förlorat sin politiska kraft.
I Finland reproducerar medierna denna rundgång av känslor i sin strävan till opartiskhet och genom sin fixering vid att rasism handlar om yttrandefrihet. Lägg till varningar för ökande opinionsmässig polarisering och föreställningar om att ”äkta finskhet” ”egentligen” utesluter rasism, och där har vi det: fortsatt kompakt tystnad omkring rasism.
För att detta kan brytas behövs en tankeändring. Vi måste sluta se rasism som ett problem för dem som kommer hit. Rasism är vårt problem, en fråga för oss i Finland i dag. Vi måste sluta se det som en individuell moralfråga och fokusera på strukturer och politik i stället. Jag vet att det låter omöjligt i individualismens guldålder, men det är den enda vägen bortom melodram och tystnad.
Anu Koivunen
är professor vid Stockholms universitet och forskare i projektet ”Demokratins drivkrafter”.