Jacob Söderman: De byggde landet
Han bodde på Vilkensvägen i Åggelby i samma hus där hans föräldrar bott. Vi brukade sitta i hans trädgård och tala om gamla minnen. När det gällde gamla Åggelby var han ett uppslagsverk.
Han visste vem som var med i Totte Sandells orkester på Tanhumäki, Tapio Rautavaaras sätt att kasta stora stenar under sin träning och vilka som spelade när IF Gnistan vann mästerskapsserielaget GBK i en cupmatch på 1960-talet.
När vi dryftade näringslivets problem talade han av erfarenhet. Han hade jobbat i speditionsbranschen hela sitt liv.
Han var äldre än jag. När vinterkriget började var han 7 år och vid vapenstilleståndet 11 år. Åldern hindrade honom inte att rycka ut med sin far, kommunens elektriker, när bombardemangen förstört elektriska anläggningar i byn. Han var stundvis stafett vid luftvärnet på Himmelsberget.
Hans generation var våra hjältar, särskilt när de försvarade Åggelbys ära på våren i terränglöpning, på sommaren i friidrott och fotboll och på vintern i handboll och bandy.
Han var en reaktionssnabb målvakt och fin terränglöpare.
Fotbollslaget sköttes av en krigsveteran, som arbetade som avdelningschef på Henry Nielsen. Han anställde vår vän som springpojke, skolade honom för viktigare poster under årens lopp. Springpojken slutade som biträdande direktör.
På jobbet träffade han en söt flicka, de gifte sig och fick två söner. Med åren blev han en stolt farfar.
Han var aktivt med i Svensk förening i Åggelby och blev hedersmedlem med åren. I IF Gnistan skötte han olika uppdrag.
När biskop Erik Wikström och landshövdingen, det vill säga jag, bildade fotbollslaget Stora Pojkarna på 1980-talet var han ett naturligt val till lagledare, omtyckt och vaksam.
Tidigt i våras satt vi än en gång i hans trädgård. Han berättade om diagnosen. Vården skulle börja snart. Måhända han var litet nedstämd, i stället för att förbättra världen presenterade han några bekanta ekorrar och beskrev deras färdigheter.
När jag cyklade hem kände jag oro.
När hans son ringde visste jag vad som hänt. Sjukhus är inte en hälsosam miljö för gamla människor. Det blev komplikationer och gick illa. Sonen ville att jag skulle säga några ord på minnesstunden. Man samtycker och försöker komma på något vettigt.
Varför inte betona det väsentliga? När hans generation gick med i arbetslivet var Finland ett krigsskadat land med stora skadestånd att betala, illa sett i världen. Det såg hopplöst ut.
När hans generation avslutade sin arbetsinsats på 1990-talet var Finland ett av de främsta välfärdssamhällena i världen, en respekterad medlem i EU.
Den generationens arbetsvilja, seghet och pliktkänsla förde oss från botten till toppen. Inom denna generation gjorde han – Kaj Blomberg, från Åggelby, en viktig insats, betjänade utrikeshandeln effektivt och utan åthävor.
De är minsann värda respekt och bör – tammefan – inte ses som en extra kostnadspost.
Det var en lysande generation. De byggde landet.
Jacob Söderman
är juris licentiat.