Monica Ålgars: Vårt land
Det börjar nog vara dags för oss passiva att kravla upp ur soffan och aktivt jobba för det land vi vill leva i, skriver Monica Ålgars i dag.
Mitt livs politiska engagemang består av att jag som fjortonåring gick med i Svensk Ungdom i Pargas eftersom han jag var kär i enligt ryktena skulle befinna sig på en SU-fest. Jag betalade 40 mark, förblev okysst, och får fortfarande Medborgarbladet på posten. Utöver det har jag inte gjort någonting. Röstat, internetklickat, blivit kissnödig efter tio minuter på demonstrationen för mångkultur i juli, men knappt mer än så. Och nu undrar jag om det vore dags att ändra på det.
Den senaste tiden har varit tuff i Finland. Rasismen, fientligheten mot regnbågsfamiljer, aversionerna mot finlandssvenskar, den klaustrofobiska nationalismen, ni vet vad jag talar om. Vi är många som känner oss rädda och obekväma. ”Jag hatar Finland”, skriver en vän på Facebook. ”Jag med, av hela mitt hjärta”, kommenterar en annan. Och jag blir så väldigt ledsen. Det här är mitt land. Smultronen, nattsimningen, yllesockorna, Pätkis, gratisskolorna, bastun där man får men inte måste vara naken, mina båda språk, konstighetsestetiken, havsklipporna, himlen som är rosa och violblå och svart och hög. Det här är mitt och ditt och vårt land. Oavsett vem vi ligger med eller vilken hårfärg vi har eller vilka gudar vi tillber eller struntar i.
Ni vet den där klyschiga men kloka bönen, den om sinnesro att acceptera det man inte kan förändra, mod att förändra det man kan, och förstånd att inse skillnaden. Det är där vi befinner oss politiskt just nu. Riksdagens sammansättning ser ut som den gör i nästan fyra år till, ekonomin vacklar, trångsynta åsikter finns, och att vi surar och gråter och idealiserar Brooklyn eller Berlin förändrar inte det. Däremot finns det saker vi kan förändra, här och nu, men då räcker det inte att klicka lite på sociala medier. Nej, det börjar nog vara dags för oss passiva att kravla upp ur soffan och aktivt jobba för det land vi vill leva i. Säga ifrån på bussen, arbetsplatsen och släktkalaset varenda gång någon fäller rasistiska kommentarer eller sexistiska skämt. Delta i vänverksamhet med invandrare. Skriva insändare, starta bloggar, rita serier. Gå med i partier eller organisationer som jobbar för tolerans och mänskliga rättigheter. Konsumera kultur gjord av andra än bleka män. Prata våra modersmål på stan. Anställa människor av olika könsuttryck och hudfärg. Och rösta i kommunalvalet 2017, varenda en vettig jäkla kotte, oavsett hur trötta vi är den söndagen.
Denna lördag ordnas för första gången en prideparad i Pargas. Av alla nyheter jag läst i år ger få mig så mycket hopp som denna, för den innebär att en milsvid skillnad till och med kunnat ske i min ungdoms rekordinskränkta småstad, där flickor bara kunde vilja pussa pojkar och alla skulle se likadana ut. Till listan ovan lägger jag alltså till detta: Delta i Pargas Pride. Älska varandra och detta himla lilla land på så många sätt vi kan. För det sista vi behöver är en endaste smula hat till.
Monica Ålgars
är skribent och doktor i psykologi.