Vad skulle farfar ha sagt?
Det är tragiskt, men sociologiskt sett logiskt, att den nya vågen av orosmakare som idealiserar aggressioner, hatpropaganda och samhällskonflikt kommer nu, då det inte längre finns någon från farfars generation kvar som kunde tala dem till rätta.
Varje gång jag läser nyheter om den allt aktivare nynazistiska rörelsen i Finland undrar jag vad min farfar skulle ha att säga om denna utveckling. Ifall ni undrar varför: enligt Biografiskt lexikon för Finland var han en ledande bakgrundsfigur för den svenskspråkiga högern och för den tyskvänliga utrikespolitiska orienteringen och han har betecknats som en av de främsta svenskspråkiga antidemokratiska teoretikerna.
Det är ganska artiga omskrivningar för något som han kanske upplevde som en politisk nödvändighet, men som efterföljande släktled sannerligen inte kan yvas över.
Men utgångspunkten för farfars politiska vägval – hur dumt det än var – fanns sannolikt snarast i en djupt rotad åga om nationens framtid i skuggan av en stor, hotfull granne (parat med en stor dos antikommunism) än i någon utpräglad rasideologi. Därför undrar jag vad han skulle ha att säga om den flodvåg av rashat som numera fyller kommentarspalterna i medierna. Skulle han faktiskt tycka att några tusen flyktingar per år är ett lika stort hot mot nationens framtid som de hot han såg i 30-talets Finland? Hade han haft svårt att se att vårt land faktiskt är multikulturellt och har så varit i många sekler?
Och om han hade fått leva, vad hade han tyckt om utvecklingen i det efterkrigstida Finland? Hade han – en erkänt intelligent person – månne småningom insett att det samhälle man började bygga upp i Finland efter världsbranden kanske inte var så tokigt? Ett demokratiskt samhälle som respekterar sina minoriteter, ett samhälle som vill ge alla chansen att uppnå ett bättre liv, ett samhälle där bildning och utbildning är tillgängligt för alla och där man – kanske glädjelöst och sammanbitet, men ändå – årtionde efter årtionde strävade efter att bli ännu bättre; öka välståndet för alla, bredda toleransen, utvidga de demokratiska rättigheterna, skapa bättre skolor, ge mera möjligheter.
Hade farfar och hans åsiktsfränder ändrat åsikt om de hade sett det, om de hade fått uppleva att ett samhälle förvisso kan kravla sig framåt, lite i taget, bara det får göra det i lugn och ro? Hade de kanske i dag kunnat predika för dagens nyväckta nazister om hur vilseledda de själva var på sin tid och vilka katastrofer deras stöveltrampsvurm ledde till – så där som före detta alkoholister och fängelsekunder predikar för andra som har halkat in på fel väg och försöker få dem att låta bli att upprepa samma misstag?
Det får vi aldrig veta, farfar dog redan 1945, och de flesta andra av hans bruna själsfränder är också borta nu. Det är tragiskt, men sociologiskt sett logiskt, att den nya vågen av orosmakare som idealiserar aggressioner, hatpropaganda och samhällskonflikt kommer nu, då det inte längre finns någon från farfars generation kvar som kunde tala dem till rätta. De skulle behövas i dag. För oss, den rödgröna tolerantian (vi som är av annan åsikt, som talar fel språk eller som inte hyllar nazism och våld), lyssnar de åtminstone inte på.
Theresa Norrmén
är ordbrukare som bland annat översätter och skriver.