Mirjam Kalland: En vanlig sketen tisdag
Välfärdsstatens idé byggde faktiskt på ett samhällsfördrag: med skattepengarna byggde vi upp ett samhälle där också den svagaste individen kan klara sig, med utbildning, hälsovård och social trygghet.
Då man upprepar en sak tillräckligt många gånger, blir det plötsligt sant. Sådana sanningar gäller för våra höga skatter, och vår alltför utbredda välfärd som gjort att det är ”julafton varje dag” (Paul Lillranks I dag-kolumn 10.7).
Finlands nivå på individuell social trygghet är modest, i många fall under det europeiska medeltaleLåt oss börja med skatterna. Välfärdsstatens idé byggde faktiskt på ett samhällsfördrag: med skattepengarna byggde vi upp ett samhälle där också den svagaste individen kan klara sig, med utbildning, hälsovård och social trygghet.
Stegvis byggdes det upp en modell som av många samhällsvetare och nationalekonomer (utanför Norden) fortfarande betraktas som den bästa. Den är inte felfri, och det finns alltid möjligheter att utnyttja systemet. Men välfärdsmodellen uppskattades av medborgarna, eftersom den byggde på värderingar som allmänt omfattades.
Finlands nivå på individuell social trygghet är modest, i många fall under det europeiska medeltalet. Det är alltså inte julafton varje dag, snarare en vanlig sketen tisdag. Men för all del, det finns också andra modeller. År 2010 såg jag en beräkning över hur mycket en person i New York betalar i inkomstskatt och för sin sociala trygghet.
Från en lön på 5 000 dollar betalade personen 25 procent i skatt. Därefter betalade hen (frivilligt) 8 procent för en privat sjukförsäkring och 15 procent för en (frivillig) privat pensionsförsäkring för att få en dräglig pension någon gång. Totalt blev avdraget från lönen så här beräknat 48 procent.
Jag går inte i godo för att beräkningen är korrekt, men för att få en jämförelse gör jag samma beräkning för en årsinkomst på 63 000 euro år 2015 i Finland (ca 5 000 euro i månadslön, samt semesterersättning).
Hoppsan, procenten blir 37,7 och där ingår alla avgifter, inklusive kyrkoskatt. Och vad får vi för detta betydligt lägre avdrag från bruttolönen? Mycket sådant som amerikanen blir utan, till exempel gratis utbildning. Våra skatter är alltså för höga i förhållande till vad?
Vad pratet om våra höga skatter och vår överdimensionerade sociala trygghet bygger på vet jag inte. Vår grundtrygghet, såsom garantipensioner och arbetslöshetsunderstöd, är på individnivå så låg (746,57 respektive ca 705 euro), att det är svårt att i praktiken leva på stöden.
Men faktum kvarstår att socialutgifternas andel av bnp ökar, och det beror i dagsläget närmast på den omsorg vår åldrande befolkning behöver, samt på ökad arbetslöshet.
Försörjningsbördan blir stor för den del av befolkningen som arbetar. Det behövs åtgärder, men dessa åtgärder inbegriper inte att skära ner på den redan färdigt låga sociala tryggheten.
Vi behöver inte heller färre människor som jobbar längre dagar, eller sådana som utnyttjar systemet för att bygga sig en förmögenhet och sedan smiter undan skatterna. Vi behöver flera människor i arbetslivet via åtgärder som främjar sysselsättning. Men då gäller det att fundera på Finlandsbilden. Som insnöad, främlingsfientlig och med bristfälliga språkkunskaper kan det bli svårt att få fart på exporten och näringslivet.
Mirjam Kalland
är rektor för Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.