Hilkka Olkinuora: Granne till Mårran
Kommunen lät sig först bländas av argument som sysselsättning och skatteintäkter, men i verkligheten har det irländskägda Bolaget inte betalat skatter för verksamheten i landet eller för marken i kommunen.
Vad skönt det är att andas friskt! Att kunna hänga tvätten på tork ute! Att få barnen lugna till sängs utan Mårrans brummande i skogen till sent på natten. Att inte behöva borsta damm av bilen varje gång man skall ut ur sitt ”naturnära, barnvänliga” hem.
Det är sommarstängt på stenkrossen. Det är ingen där. Förutom journalisterna, som av en slump bjuds dit varje juli av Bolaget för att beundra de finfina planerna att återställa det landskap som man är på väg att förstöra.
Det blir Nordens största stenkross, strax intill nyländska havsbandet vid Ingå. Den nuvarande arealen fyrdubblas till nästan 400 hektar. Urberget skall grävas bort ner till 30 meter och havsbottnen till 60 meter under havsytan.
Grundvattnet drabbas, medger även Bolaget. Vissa brunnar blir torra. Statens oljecisterner i berget intill hoppas man fromt att inte får några sprickor då exploateringen och explosionerna börjar på riktigt. Avfallsjord från hela Europa skall fraktas hit. Ansvaret på avfallets innehåll ligger på "den som skrivit fraktsedeln”, Bolaget kontrollerar ”med stickprov och ögonmått”.
Luften drabbas. Redan nu vilar dammet på de tomter som kommunen hurtigt bjudit till salu någon kilometer från det blivande Leviathan. Den berömda Konsulten som Bolaget anlitade för miljöbedömningen litade i sin tur på en telefonoperatörs expertis: avståndet till kommuncentrum blev mycket längre än de faktiska fem kilometrarna.
Naturen drabbas. Bolaget stoltserar med ett återställningsprogram, som även naturskyddsaktörerna har begeistrats av. Det har varit lätt att charma medier och stämpla invånarna som mossbelupna trädkramare, men inget kunde vara mer fel. Bland kritiker finns ovanligt mycket vetenskaplig expertis. Och en natur som nu skövlas, grävs upp och bärs bort för ester att bygga sina vägar på kan aldrig återställas.
Ekonomin drabbas. Kommunen lät sig först bländas av argument som sysselsättning och skatteintäkter, men i verkligheten har det irländskägda Bolaget inte betalat skatter för verksamheten i landet eller för marken i kommunen. Marken ägs ju av ett hamnbolag som i sin tur ägs av en Firma med två finansmän som ägare och finanser som sin verksamhetsidé. Och även Bolaget har medgett att de inte kommer med fler arbetstillfällen. Däremot kan den för kommunen livsviktiga sommarbefolkningen dra sina slutsatser av tiotals skepp om dagen och sälja så länge stugorna går åt.
Tilliten drabbas. Kommunen förhåller sig numera sakligt avvaktande till miljöbedömningen, gjord av Konsulten, betalad av Bolaget, granskad av NTM-centralen. Invånare har grundat en förening för att främja kommunens sjönära egenart och samlat info och namn till adresser. Parti- och språkpolitiken ebbar eventuellt av då Mårrans konturer och konsekvenser blir slutgiltigt synliga. Kanske får invånarna en dag uppleva HBL-ledarens tanke från i förrgår: ”Just den egna kommunen är grundenheten för demokratin.” Och bara en sådan kommun överlever.
Hilkka Olkinuora
är ord- och jordbrukare vid havet.