Bjarne Nitovuori: KSSE-myten
Det som fällde regimerna i östblocket var framför allt sovjetledaren Michail Gorbatjov, hans perestrojka och hans beslut att inte ingripa i satellitländerna med våld såsom skedde i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
I lördags, den 1 augusti, hade 40 år förflutit sedan den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens (KSSE) slutdokument undertecknades i Helsingfors. Ett centralt tema i jubileumsartiklarna har varit att östblockets ledare undertecknade sin egen dödsdom, att den så kallade tredje korgen om mänskliga rättigheter gav oppositionen i de socialistiska länderna ett vapen som ett och ett halvt decennium senare bringade regimerna fall. Det är en myt.
I stort sett samma rättigheter fanns redan inskrivna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 och i de socialistiska ländernas egna grundlagar utan att det fick regimerna att vackla.
Det som fällde regimerna i östblocket var framför allt sovjetledaren Michail Gorbatjov, hans perestrojka och hans beslut att inte ingripa i satellitländerna med våld såsom skedde i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
En faktor av vida större betydelse än KSSE 1975 var den ekonomiska utvecklingen i de socialistiska länderna. Åtminstone i en del av länderna lyckades regimerna leverera ett visst mått av välstånd ännu på 1970-talet. Men på 1980-talet fungerade detta inte längre. Folkens popularitet försökte man då köpa med hjälp av västkrediter tills skuldbördan blev omöjlig att bemästra. För Sovjet med egna ekonomiska problem var de socialistiska broderländerna en allt större börda.
1975 uppfattades KSSE framför allt som en seger för sovjetblocket, som ansåg sig ha fått sin maktsfär stadfäst. Särskilt i Baltikum såg många det som en cementering av ockupationen och ett västligt svek.
Å andra sidan tog dissidenterna (själva ogillade de begreppet) i många länder tillfället i akt och bildade så kallade Helsingfors-grupper med krav på att regimerna bör iaktta Helsingfors-avtalets bestämmelser också i fråga om mänskliga rättigheter. Men vilken avgörande betydelse hade några hundra intellektuella för regimens sönderfall? Det kan i sammanhanget påpekas att den socialistiska regimen före sammanbrottet 1989–1991 två gånger rasade samman på kort tid: i Ungern 1956 och Polen 1980. Båda gångerna spelade arbetarklassen den avgörande rollen.
Det har hävdats att KSSE-mötet stärkte Finlands neutralitet. I själva verket fortsatte Sovjet med oförminskad frenesi sitt förnekande av vår neutralitet med ambassadör Vladimir Stepanov som primus motor. Sovjet erkände Finlands neutralitet först 1989 under Gorbatjovs besök.
I själva KSSE-processen drev Finland åtminstone inte synligt några substansfrågor. Däremot var man mycket irriterad över att någon vågade driva substansfrågor som kunde fördröja eller äventyra processen. Maltas Dom Mintoff blev den elaka gossen Ruda i finländska medier.
Få finländare intresserade sig på den tiden för demokratin och de mänskliga rättigheterna i öststaterna. I stället irriterades man över att president Urho Kekkonen inte 1975 fick Nobels fredspris för KSSE utan priset i stället det året gick till den sovjetiska dissidenten Andrej Sacharov.
Bjarne Nitovuori
är fri skribent och tidigare politisk journalist vid HBL.