Pär Stenbäck: En obehaglig förnimmelse
Dagens ledare ser knappast sig själva i liknande roller som de vilka förde världen till 1900-talets stora slakter. Men det är svårt att bortse från att samma instinkter, samma nationella självhävdelse och samma tro på intressesfärer existerar i dag.
Känslan av att världshändelserna obevekligt rör sig i en farlig riktning har sakta smugit sig in i mångas tankebanor. Var det inte just så här det gick till åren före de stora katastroferna under 1900-talet? Inför första och andra världskrigen ökade misstron, förpliktande allianser slöts och upprustningen sköt fart. Diktatorer och revansch- och expansionslystna politiker eldade upp stämningarna, demokratierna vacklade mellan eftergifter och beslutsamhet och så småningom vande sig medborgarna vid tanken på den oundvikliga sammandrabbningen.
Nej, jag vill inte därmed påstå att ett tredje världskrig ligger bakom hörnet. Men det kan vara viktigt att identifiera faktorer som borde utgöra varningssignaler. Kan historien erbjuda ens ett uns av lärdomar, även om vi vet att historien aldrig upprepar sig symmetriskt och att mänskligheten vanligen inte tar till sig av det historien kunde erbjuda?
Problemet är att det ur historien går att lyfta fram många motstridiga exempel på konfliktförebyggande och konfliktskapande handlingar. Just frågan om hur eftergifter fungerar är en sådan (t.ex. om Finland kunde ha undvikit krig genom att frivilligt avstå territorium?). Eftergifterna i München ökade ju bara Hitlers aptit. Kan freden bevaras genom styrkedemonstrationer? Det kalla krigets terrorbalans förhindrade onekligen ett tredje världskrig.
Dagens ledare ser knappast sig själva i liknande roller som de vilka förde världen till 1900-talets stora slakter. Men det är svårt att bortse från att samma instinkter, samma nationella självhävdelse och samma tro på intressesfärer existerar i dag. Är beslutsfattarna förnuftigare i dag än i går? Vi hoppas att så är fallet, men vet vi det? Åtminstone borde de vara varnade.
För hundra år sen pågick ett världskrig för fullt. Kunde det förutses? Georg Brandes (i Tragediens andra del. Fredsslutet. 1919) skriver att redan i juli 1881 i Berlin ”gick en plötslig aning om det blivande världskriget genom mitt sinne”. Fredsförhandlingarna i Versailles pågick 1919 och Brandes förutsåg klart att de hårda fredsvillkoren skulle leda till nästa världskrig.
Historien kan lära oss att både politiska ledare och generaler i krig besitter högst begränsad visdom. Att nationell egoism och kortsynthet styrde i Versailles är uppenbart. Efter följande krig delade segrarmakterna upp världen i intressesfärer i Jalta och Potsdam. Antony Beevors tegelsten om andra världskriget är nyttig som repetition: Många miljoner liv offrades genom felaktiga militära beslut och politiska ledares naivitet.
Hur kan man i dag undvika den onda spiralen? Att enbart förlita sig på styrka, beslutsamhet att dra ”red lines” och på att demokrati och rättvisa till slut segrar, är nog inte tillräckligt. Nödvändigt är också en målmedveten, flexibel och långsiktig förhandlingsdoktrin, enligt principen att alla konflikthärdar kan elimineras eller isoleras. Iran-avtalet kanske visar vägen: Det gäller att mödosamt vaska fram sammanfallande intressen för att nå avtal.
Pär Stenbäck
är styrelsemedlem i International Crisis Group (ICG).