Mikael Sjövall: Hitlerkortet
Olli Immonens fasansfulla retorik andas arisk rashygien, ett förakt mot människors lika värde och en förtäckt anstiftan till våldsdåd.
Den rasistiska kungstanken om den etniskt rena, obefläckade nationen gör nya spökvandringar i spalterna. Den Sannfinländske riksdagsledamoten Olli Immonen har uppmanat sina meningsfränder att inleda en strid mot mångkulturalismen.
”Jag drömmer om en stark, modig nation som kommer att besegra den mardröm som kallas multikulturalism. Den fula bubbla som våra fiender lever i kommer snart att spräckas i en miljon bitar”, skrev Immonen på sin Facebooksida i lördags.
Det sägs att den som tar till Hitlerkortet förlorar debatten. Tanken bakom detta påstående är att man gör ett argumentationsfel genom att förlikna sin debattmotståndare vid Hitler. Men tänk om debattören, i detta fall Immonen, klamrar sig fast vid nazistiska argument med bägge händerna? Immonens fasansfulla retorik andas arisk rashygien, ett förakt mot människors lika värde och en förtäckt anstiftan till våldsdåd.
Konstigt nog ansåg den Sannfinländska riksdagsgruppens ordförande Sampo Terho att det inte angår vare sig partiet eller massmedierna vad Immonen häver ur sig som privatperson på Facebook på fritiden. Enligt Terhos logik går det med andra ord alldeles utmärkt att vara Sannfinländsk riksdagsledamot under tjänstetid medan det är fritt fram att vara en tvättäkta fascist på fritiden.
Till fascismens väsen hör att dess olika skepnader breder ut sig i samhället successivt. Så även i Finland. Vi lyssnar på de smygfascistiska trollen på tv och radio och rycker på axlarna eller skakar på huvudet och återgår till våra vardagssysslor. Allt medan vi försöker klara oss i ekorrhjulet, uppfostra våra barn, forcera livets rusning och betala våra räkningar har fascisterna plötsligt flyttat in i granitborgen på Arkadiabacken.
Sakta men säkert blir våra omdömen och känslospröt avtrubbade medan vi luttrat och yrvaket följer med hatretorikens revanschistiska återkomst. Vi är lättade över att det inte hörs något stöveltramp på gatorna. Det blev ingen äktfinsk revolution, trots allt. Nu kan vi pusta ut.
”Det där är dumheter som uttalas av enstaka tokstollar inom partiet, men man ska inte dra alla över en kam”, skriver en bekant på Facebook.
”Vi måste ge dem en rejäl chans. Det kallas demokrati”, skriver en annan.
Till och med Timo Soini framställs som godhetens apostel som har blivit vilseledd av sina konspirerande partikamrater. Soinis godmodiga oneliners skyler över även de fulaste Hitlerkorten i ärmen. Stackars Soini som måste offra så mycket tid på att läxa upp extremisterna i sitt eget parti. Fascisternas herde och partiledare förvandlas till ett offer i kvällstidningarnas analyser.
Mina tankar går osökt till den franska dokumentärfilmen Min granne Adolf Hitler som handlar om Edgar Feuchtwangers uppväxt i München på 1930-talet. "Alla tyska politiker undervärderade Hitler på 1920-talet. De betraktade honom som en obildad, skrikande pajas och var övertygade om att han skulle försvinna från det politiska rampljuset på ett par år”, sade Feuchtwanger.
Mikael Sjövall
är kolumnist och kommunikationschef i finansbranschen.