Maria Wetterstrand: Slit och släng
Om vi ska undvika att planeten hamnar i samma situation som Grekland behöver vi lämna 1900-talets slit- och slängtänkande.
I början av sommarlovet kraschade min dator. Ingen stor katastrof, egentligen. Det var ju ändå sommar och inte så många jobb som skulle göras. Dessutom hade jag en bra back-up (dagens tips: skaffa dig en bra back-up så blir livet mycket mindre jobbigt den dag din dator kraschar). En väldigt irriterande utgift, men med en stor suck lämnade jag helt enkelt in den på lagning.
Ett par sommarveckor utan dator är också en bra tid att filosofera över tillståndet på den här vackra planeten vi bor på. Som att vi förbrukar så mycket resurser. Allt från fossila bränslen till sällsynta jordartsmetaller. En och en halv planet skulle vi egentligen behöva för att kunna hantera mänsklighetens konsumtion och våra utsläpp av miljöskadliga ämnen. Fast vi har ju bara en planet. Det är lite som Greklands statsfinanser. Om vi hela tiden gör av med mer än vi egentligen har så går det åt skogen till slut.
Till slut hade de kollat datorn och konstaterat att hårddisken var slut. Kraschad. Gick inte att rädda. En ny hårddisk, eller snarare arbetsinsatsen för att sätta in en ny hårddisk, skulle kosta nästan lika mycket som att köpa en ny dator. Med tanke på att min dator redan tidigare blivit dyrt lagad efter en vattenskada, och vattenskador kan leda till oväntade fel senare, kändes det inte värt pengarna att laga den dyrt igen. Så jag valde det säkrare kortet – att köpa en ny. Ett smart val, skulle många säga.
Men är det så smart? Egentligen? Är det vettigt att det ska kosta så mycket att byta ut en del i en dator att det är bättre att köpa en ny? Detsamma gäller mobiltelefoner. När min display gick sönder för några år sedan kostade det 150 euro att laga. Jag vet många som hellre hade lagt pengarna på en ny billig telefon i stället för att laga den gamla.
Ur miljösynpunkt är det förstås idiotiskt att köpa nytt i stället för att laga. En ny dator innebär större påfrestningar på miljön än en ny hårddisk. Det är metaller som ska brytas och transporteras, plaster som ska tillverkas, maskiner som ska köras och transporter som ska utföras för att få datorn hit. Det borde också vara galet ur ekonomisk synvinkel.
Det finns beräkningar som gjorts inom EU som visar att företagen i unionen kan spara 600 miljarder euro om året på att effektivisera resursflöden, att sluta slösa. Inga dåliga pengar i kristider, kan jag tycka. Det handlar förstår om mycket mer än att bara reparera produkter som gått sönder. Redan i designstadiet behövs krav på att produkterna ska utformas så att de använder så lite resurser som möjligt, är lätta att laga, går att återproducera, återanvända och återvinna.
Med tanke på mänsklighetens höga resursförbrukning och planetens begränsningar vore det nog smart att på allvar börja tänka i sådana banor, både inom politik och företag. Om vi ska undvika att planeten hamnar i samma situation som Grekland behöver vi lämna 1900-talets slit- och slängtänkande.
Maria Wetterstrand
är grön samhällsdebattör, tidigare språkrör för Miljöpartiet de gröna i Sverige.